Mina barn älskar att ha andra barn på besök. Eftersom vi bor på landet, blir det ofta att man får hem 1-2 barn på lördagsförmiddagen, och så stannar de till kvällen.
Det är jättemysigt!
Vi har ju stort hus och stor tomt, så de leker och springer och hoppar och smyger. Jag hör deras röster stiga och sjunka från olika hörn av gården.
En sak är dock inte så rolig: Andra ungars matvanor.
De äter ju ingenting!
Ändå försöker jag laga "vanlig" mat när vi har besök. Det blir inga spanska köttbullar i sherrysås, ingen lammkorma, ingen andalusisk fisksoppa. Jag försöker mitt allra bästa att laga svensk normalmat. Köttfärssås och spaghetti, grillad kycklingfilé med klyftpotatis, kyckling med ris och currysås, grillad lax med potatis.
Men inte då... Barnen äter inte lax, de gillar inte grönsaker i köttfärssåsen (små små morotsbitar och selleri), de tycker att currysåsen är för gul, kycklingfilén är för stark, ris är inte gott och de äter inga grönsaker.
GAAAH!
Jag försöker behålla lugnet och säger att de ska försöka äta det som de tycker är ok, pilla bort det andra och se till att de blir mätta. "Det här är den mat som finns! Ät den, annars kommer du att bli hungrig" är det ständiga budskapet - serverat med ett stort leende.
De petar lite i maten, äter kanske någonting av det som serverats. Jag erbjuder en macka, men det vill de inte ha. "Jag här mätt" påstår de. "Är du säker?" säger jag.
Och det är de ju.
Tio minuter senare kommer de:
"Får vi en glass?"
"När är det fika?"
"Ska du baka paj idag?"
"Vet du, min mamma gör alltid kladdkaka på eftermiddagen."
"Har du något godis?"
Sorry, ungar. I det här huset äter vi mat, inte snask.
Vi äter hellre mellanmål än fika, dvs yogurt och macka i stället för kanelbullar.
Jag är vänlig men bestämd och förklarar att jag inte kommer att ge mig en tum. Om de är hungriga, skulle de ha ätit mer till lunch. Det är en lärdom till nästa gång!
Barnen ser desperata ut, som narkomaner på jakt efter en fix. Socker!!!
Det är faktiskt otäckt.
Idag, när lunchen inte föll i god jord, kapitulerade jag för tjatet och gjorde en kladdkaka. När jag berättade att den var färdig HOPPADE GÄSTBARNET UPP OCH NED OCH KLAPPADE I HÄNDERNA! (Väldigt okaraktäristiskt för just det här barnet, som är så stillsam att man med jämna mellanrum måste kolla att hon lever.) Det lyste nästan maniskt i hennes ögon. Min impuls var att gå tillbaka med alltihop ut i köket. Det var olustigt.
Men det gjorde jag ju inte. Jag gav dem varsin yoggi och en frukt, och sedan fick de en bit kladdkaka. De orkade inte så mycket, tack och lov.
Men vad är det för fel på folk?
Tratta i sina barn socker i tid och otid?
Varför?
Det är nu dessutom bevisat att sockerberoende öppnar upp för allehanda andra beroenden, t ex alkoholism och heroinism. Känns det som något man vill ge sitt barn?
Socker är giftigt, så enkelt är det.
Och vi får i oss förfärliga mängder socker alldeles utan godis och bakverk.
Så det som är lättast att undvika borde man väl låta bli, kan jag tänka.
Mina barn är ibland helt förtvivlade när jag hämtar dem hos andra ungar. Då har de varit där mellan t ex 11 och 17 och ingen mat har bjudits. Det har fikats två gånger, med sockerbullar eller fattiga riddare eller våfflor, men ingen mat eller frukt. Mina barn är då helt slut, gråtfärdiga (eftersom de inte så gärna äter sötsaker) och matta. Jag blir arg, men det är väldigt svårt att göra någonting åt det. Man får ju ta seden dit man kommer...
Jag har dock börjat fråga de där föräldrarna om matplanerna när jag lämnar. Min ursäkt är att jag vill veta för att kunna planera maten hemma... Sedan brukar jag lite försiktigt nämna att de inte äter pajer, bullar eller tårta, så jag är tacksam om de i stället kan få en macka vid eventuellt fika. Folk tycker nog att jag är rätt jobbig, men det får va.
Härmed fattar jag ett beslut: I fortsättningen tänker jag inte anpassa vår mat efter besöksbarn. Får mina barn äta skräpmat när de är på besök, så får väl andras ungar äta världsmat när de är här. Och fullkorn. Och osötat.
When in Rome får väl gälla åt båda håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar