Hurra - jag har överlevt!

När jag var liten trodde jag aldrig att jag skulle överleva till 25 års ålder.
Jag vet faktiskt inte varför. Det var bara självklart av någon anledning.

I tonåren hängde jag upp den känslan på allmänna domedagsvarningar från freds- och miljögrupper. Om inte tredje världskriget bröt ut skulle jobbet göras av miljöförstöringen.

Vuxen skulle jag i alla fall inte hinna bli.

Jag och Maken har pratat om det här. Han hade nämligen samma inställning!
Undrar om det här var tidsandan, eller om vi bara råkar vara oerhört pessimistiska.
Kanske hade rock-mantrat från 80-talet också en viss betydelse: Live hard, love fast, die young.

25 var gränsen. Äldre än så skulle jag inte behöva bli. Därför körde jag så det rykte. Det gällde ju för bövelen att hinna med så mycket som möjligt innan man kolade!

Åren fram till 30 var liksom bonus. Jag levde på lånad tid. När som helst nu... En månad efter giftermålet som 29 åring blev jag påkörd. Jag tänkte: Jaha, nu är det dags!
Fast jag överlevde. Blev stukad och skadad, men levde gjorde jag minsann.

Jag ska inte säga att jag blev besviken, men paff var jag. Därefter kom överraskningarna slag i slag.

Jag blev gravid strax efter. Plötsligt ställdes allt på kant! Nu gick det ju inte att bara dö... Eftersom jag åkte på en förlossningsdepression, blev min oro för att dö förvandlad till dödslängtan. Jag kommer ihåg att jag låg och räknade på hur många år jag var tvungen att överleva innan jag kunde få vila. Trettio år - eller åtminstone tjugo - kom jag fram till. Det kändes som förfärligt länge...

Men nu, när jag närmar mig 40, känner jag tvärtom. Hurra - jag har överlevt! Det har ju gått alldeles kanonbra. Världskriget har avvaktat, jorden hänger med fortfarande, mina fysiska men efter olyckan går att leva med, depressionen har försvunnit, jag är visare och lyckligare - allt är helt enkelt mycket bättre än någonsin!

Det är ju fantastiskt.
Varje dag känns som en gåva och jag fyller min plats.

Indianerna räknar 40-årsdagen som en viktig vändpunkt i livet. Fram till 40 års ålder är man bunden av det kontrakt man kom till jorden för. Efter 40 är man fri att göra vad man vill...

Känns som ett härligt perspektiv, nu när man börjar närma sig döhalvan!