Förvärvsarbete - lite ute?

En stilla undran: Är det inte dags att ändra formen för vårt arbetande?
Jag menar själva formen - förvärvsarbete.
Åka till jobbet en viss tid, jobba jobba jobba i 8 timmar, åka hem. Fem dagar i veckan, hela livet, från 20-års ålder till 70 (för pensionsåldern kommer att höjas). Är det verkligen så man vill tillbringa livets vakna timmar?

Visst, man kan ha roliga jobb. Och visst, man utvecklas som person och träffar folk. Men är det rimligt?

Jag för min del tycker att det är hemskt opraktiskt.
För det första jobbar man alltid när ens barn är pigga.
För de andra jobbar man alltid när alla ärenden ska göras (läkartider, byta däck på bilen, handla nya gummistövlar, gå till banken...).
För det tredje är det värdelöst att man får lön efter hur lång tid man tillbringar på jobbet, i stället för hur mycket man får gjort. Det lönar sig att vara långsam.
För det fjärde är man inte effektiv åtta timmar i sträck.

Nej, säger jag.
Det är inte rimligt!

Det är ju trots allt inte någon gammal företeelse. Förvärvsarbetandet kom väl igång på allvar när industrialismen tog fart. Innan det var det mer självhushållning och något dagsverke då och då.

När förvärvsarbetet infördes, var väl tanken att bara en vuxen i familjen skulle arbeta utanför hemmet. Då kan det förstås fungera att jobba åtta timmar i sträck - om man kommer hem till städat hem, ren tvätt, mätta och glada ungar, bakat bröd och steken i ugnen... Men hur ser vårt vardagsliv ut idag?

Jag och min man åker en timme före jobbet, lämnar två ungar på olika instanser på vägen, jobbar, åker hem och hämtar (samma) ungar på vägen hem och tar in posten. Sedan lagar vi mat, samtidigt som vi matar katter, slänger in en tvätt, packar upp ungarnas väskor, snabbtvättar toaletten, plockar ur diskmaskinen och försöker sysselsätta ungarna. Sedan äter vi och försöker vara familjemysiga i några minuter. Därefter dukas det av, diskas/rengörs i köket, stoppas in i diskmaskin, hängs en tvätt, dammas en hylla, stryks kläder, byts sängkläder i någons säng, rensas kattbalja, skrivs åtta mail om ärenden man inte hann utföra/samtal man inte hann ringa innan det är dags att natta två ungar. Medan man nattar barn städar man av lite, skrubbar handfatet lite hjälpligt, sorterar kläder, packar för morgondagen, läser saga, syr i en knapp, försöker sammanfatta barnets dag och dammsuger ett rum bredvid.
När klockan är nio är man helt slut och sjunker ihop i soffan. Men då ska det antingen bakas bröd, skrivas mail/brev, fyllas i blanketter, bokföras, arbetas ideellt eller hållas liv i vänförhållanden.
Helgerna fylls med skjutsa och hämta till aktiviteter och vänner, veckohandling, fix och trix i trädgård och bilar, åka till tippen med prylar man inte får slänga i soporna, städa lite mer planerat, laga mat på riktigt och renovera hus.

Ibland känns det som att det bara är på jobbet man får vila upp sig! Och det är ju bara för att allt är så hopklämt. Och för att vi förvärvsarbetar för mycket!

Idén med att jobba är ju att man ska försörja sig. När vi odlade marken och jagade fasaner, gjorde vi ju bara det exakt så mycket som det behövdes för att få mat. Sedan lagade vi middag, sopade köksgolvet och stoppade en strumpa i skymningsljuset tills vi gick och la oss.
Det enda vi "slipper" göra nu är själva odlandet. Resten gör vi ju fortfarande, plus att det har tillkommit en faslig massa saker. Aldrig förr har vi jobbat så mycket för så lite!

Själv är jag väldigt förtjust i att jobba. Det är härligt! Både att riva och ta i med kroppen och att koncentrera sig i administrativa uppgifter. Men det är inte allt i livet.

Det borde finnas mer utrymme för att umgås med sina barn, göra plötsliga pic-nicar, gå på muséer, baka en kladdkaka, hälsa på hemma hos en vän, ta en promenad, titta på havet och följa tranornas flykt.

Jag tror att vi är grundlurade.
Det nuvarande förvärvsarbetandet är misstänkt likt slaveri.
Och det är tillväxt-förespråkarna som skrattar hela vägen till banken.