Anden är villig men köttet är svagt?

Jag är - liksom de flesta andra jag känner - en ganska godmodig människa. Inte jamsig eller lam, men svenskt god.

Men ibland far fan i mig.
Det är som att bli lite besatt. Verrückt, säger tysken.

Astrid Lindgren skrev om Madicken: "Hon får sina infall så fort som en gris blinkar." Precis så känns det! Och det är skönt... Det liksom pirrar till och livet blir mer färgstarkt.

Vad jag gör för onda saker?
Tja, det är inte så värst spännande.
Kanske något litet bus hemma, eller ett tyst smygande undan ruljansen. Jag kanske låter någon elaking få smaka på sin egen medicin eller spelar oskyldig i ont spel.

Inte straffbart - men inte Dalai Lama heller.
Ibland önskar jag att jag kunde vara så där allt igenom god. Men det känns svårt... Eventuellt är man född med ett litet frö av olydnad.

Eller som Dottern sa vid nattningen härom kvällen:
- Jag vill vara snäll, men det blir inte så. Ondskan ligger i huden och godheten i köttet!