Att förbli sig själv

Om någon ber dig beskriva vem du är, kan du säkert göra det. Du radar upp ett gäng adjektiv som känns som du. Jag själv kanske nämner ord som driftig, tänkande, orädd och känslig. Det är min definition av jag. Den känns hemtam och verklig.

I helgen fick jag en insikt:
Det är svårt att förbli sig själv.

Vem man är definieras väldigt mycket av vilka man umgås med. Deras tolkning av vad som är jag blir lätt lika verklig som min egen. Om jag till exempel tillbringar tid med folk som tolkar min driftighet som aggressivitet, händer följande: De behandlar mig som om jag är arg och i attackläge. Jag måste reagera med att antingen bli oerhört undfallande och övermesig - eller så känner jag mig allt mer trängd, tills jag måste attackera. Jag har bara möjligheten att bli antingen det de påstår att jag är, eller tvärtom. Om jag fortsätter att vara mitt vanliga, driftiga, entusiastiska jag, kommer de att tolka mig utifrån sin bild, dvs att jag är aggressiv och på. De har gjort ett fack för mig, där jag antingen får passa in eller låta bli.

Ett annat exempel: I min familj är jag den korkade. Jag är den ovetenskapliga, flummiga, märkliga och ointelligenta. Själv håller jag förstås inte med om det, men det hjälper inte. Allt jag säger tolkas efter den mallen och det går inte att hålla en vettig diskussion under några som helst omständigheter. Vad värre är: Efter ett tag börjar jag tro på den tolkningen av mig! Det är så oerhört lätt att glida in i det facket, eftersom det är vad alla väntar sig. Dessutom blir alla glada och nöjda när jag lever mig in i den rollen, för det bekräftar ju deras världsbild. I familjesammanhang är det inte intressant att slåss för sin sak heller - det ger ju bara dålig stämning - så det är lättare att vara tyst och låta saken ha sin gång.

MEN: Om jag skulle umgås för länge på de villkoren, tror jag att jag skulle bli sådan.

Därför är det oerhört viktigt vilka man umgås med.

Därför ska jag välja mina vänner och bekanta väl! De som behandlar mig som jag tycker är bekvämt med min egen självbild, de ska jag vara med ofta och mycket. Då mår jag bra. De andra får jag umgås med lite då och då, och helst när jag är extra stark i anden.

Jag kan tänka mig att kritiken för detta blir att jag omger mig med ja-sägare. Det är dock inte alls det det handlar om. Folk får gärna säga nej till mig - men jag vill inte bli omtolkad och förändrad av min omgivning! Ska jag ändras, så är det på mitt initiativ och på mina villkor. Dessutom; om jag måste välja mellan att umgås med ja-sägare eller att umgås med nej-sägare, så känns det mer positivt att välja det första.

Så ska jag göra för att förbli mig själv.