Talar Du Teater-Språket?

Jag förstår inte mig på teater. Inte svensk teater i alla fall, någon annan har jag inte erfarenhet av. Många gånger har jag försökt, men aldrig landar det.

För mig låter alla teaterskådespelare likadant: Oäkta.
De Talar Sina Repliker På Ett Särskilt Sätt, så som ingen någonsin pratar. Rösten bottnar aldrig, den dansar liksom för högt upp i tonfallet och gungar sig fram. Jag vet inte varifrån man tagit modellen, men den låter helt konstruerad i alla fall.

Eller om det är Lars Norén eller något som anses "svårt", så är det stil nr 2 som används:
Jag VET inte om det alltidärså. Men ALLTID när jagserpå. Och ibland SÅ HÄR!
Slarvig start, högre röst på andra eller tredje ordet och slarvigt/snabbt avslut. Utom när man ska skrika den sista repliken, då man ska verka arg.

Jag tycker att det är underligt.
Finns det någon i hela Sverige som pratar på det viset?
Och är det inte meningen att teatern ska spegla verkligheten - eller har jag missat något där?

Många människor säger att de inte förstår dans. Det har jag respekt för. Dans är en estetik som vi inte presenteras för så tidigt. Det är den förädlade rörelsens konstform, vilket oftast är långt ifrån vardagsrörelserna.

Är det så teatermänniskorna tänker? Det förädlade agerandets konst? Som ska vara långt ifrån vardagsinteraktionen? I så fall har de lyckats!

För mig fungerar det bättre med opera, grekiska dramer eller musikal, där man i alla fall inte förväntar sig att det ska kännas "äkta". Då tar man bara på sig rätt sorts glasögon och tolkar utifrån dem.

Tyvärr är det detsamma med de flesta svenska filmer. Jag upplever däremot inte alls detsamma i engelska, franska eller amerikanska filmer. Undrar om det beror på språkbarriären, eller om det faktiskt är en annan skådespelarstil i svenska produktioner? Hur som helst: Jag kan sällan titta på svenska filmer längre än 15 minuter. Sedan är jag irriterad.
OBS: Det finns undantag, där filmen som helhet är så intressant att jag kan överse med att några av skådespelarna Talar På Det Där Märkliga Sättet.

Nå, det är väl bara att acceptera:
Jag Talar Inte Teater-Språket.