Jättekvinna i lilleputtland

Jag är en ganska lång och bred kvinna, men ingen jätte. Ändå känner jag mig totalt otymplig i de flesta offentliga miljöer. Jag får inte plats! Saker och ting står för trångt, det är bökigt och smalt överallt.

Det kan bero på att jag är en smula... yvig.
Armar och ben viftar och far, min väska slänger bakom mig, scarfsen är lång och jag rör mig för hastigt. Det tar tre sekunder, så har jag puttat till ett cafébord, snabbt fångat värmeljusstaken som stod på, med påföljd att väskan far fram och slår ner en stol. Och när jag snabbt vänder mig om till mitt sällskap, för att försäkra att allt gick bra, så har scarfsen fastnat i en tavla som därför hamnar på sned.

Jepp. Så är mitt liv. Klumpig? Nä, det tycker jag inte. Möjligtvis lite... För mycket. För trånga miljöer, alltså.

Som i söndags, på tåget. Blir kissig, reser mig med möda från min plats. Tar lite tid att samla ihop alla kroppsdelar, väska, långt halsband och jättefötter. Hukar ut i gången, vinglar bort till toa. Ledig, tur! Rycker upp dörren. Man med dasen i handen ser förskräckt ut, rycker dörren ur min hand och låser. Hello!?! NU behövs det inte!

Nå, jag väntar tills han gått ut, tränger mig in på toaletten och får panik. Toalettrummet sitter tight om axlarna... Andas djupt och sätter mig. Efter handtvätt ska jag försöka dra på alla kläder. Ramlar sedan ut i gången, drar i kjolen för att kolla så att den inte är instoppad i strumpbyxorna och dråsar ner i mitt säte igen.

Jag är en sådan som kan ha toapapper hängande efter någon kroppsdel.
Det är bara att acceptera. Men det är bara för att det är för trångt och bökigt överallt.

Jag är en jättekvinna i lilleputtland.