Jag gillar ensamhet och tystnad, finner frid i dem. Ju längre jag är tyst, desto mer känns det som om folk kommer och stör när de vill prata.
Jag kan gå en hel dag här hemma utan att säga ett ord till någon. Det är vilsamt. Ingen som ringer, ingen som väsnas. Bara jag och mina tankar. Det är trevligt sällskap. :)
Så kommer mannen hem med barnen och kaos utbryter. Jag ser förvånat på dem, kan inte förstå att tre personer kan göra så mycket väsen. Mannen pratar oavbrutet om Saker På Jobbet eller Nya Absolut Nödvändiga Teknikprylar. Sonen sjunger högljutt på någon dänga från radion, Dottern pratar i ett i ett om sin bebis (docka) och vad hon heter i leken och vilket jobb mamman har...
Om jag inte är beredd, gör det ont i hela mig.
Då skulle jag vilja ha en rewind-knapp. Spola tillbaka dem, sätta på paus och andas några djupa andetag. Sedan trycka på play och leende ta emot dem i hallen.
Det där med tyst retreat lockar mig. Enda orosmolnet är att jag inte skulle vilja börja prata igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar