Det är något med Småland...

Första gången jag kom till Småland var jag 18 år. Jag hängde på en kompis ner till hans släktingar som bodde i närheten av Växjö, eftersom jag hade kommit in på högskolan där. Tänkte kolla lite hur det var, få lite lokalfärg.

Vi åkte från våra sommarjobb på fredagkvällen. Bilen var snabb och vi var unga, så vi susade in i Småland bara några timmar efter jobbets slut. Några mil in i de småländska skogarna hände något i mig. Ett oerhört vemod och längtan vällde upp i mig, och när vi svängde in till släktingarnas gård var jag tyst.

Det var helt fantastiskt!
En riktigt gammal gård, röd förstås med vita knutar. Två våningar med spetsgardiner för fönstren, en liten trädgård med stockrosor vid väggen och solur, ett stort uthus och en undantagsstuga. Där skulle vi bo över helgen.

Jag var stum. Här stod tiden stilla. Inga artificiella ljud, bara skogens sus på andra sidan åkern, fågelsång och knaster från en grusgång. Allt var välskött utan att vara ansträngt, fint utan att vara pråligt. Så genuint och vackert! Jag visste inte att det fanns. Den här ärliga enkelheten och att det gamla samexisterade med allt nytt, satte sig djupt.

Helgen hos släktingarna gick så fort. Jag minns diffust en resa in till Växjö och gamla farmors berättelser om danserna förr i världen. Plötsligt var det dags att resa hem. Det kändes sorgligt, men jag tröstade mig med att jag skulle tillbaka efter sommaren.

Flytten till Växjö blev något omskakande, men ett halvår in i det nya livet, började jag längta tillbaka till landet. Jag hade ingen bil, men så fort jag hade möjlighet, letade jag efter släktingarnas paradis. Av olika anledningar hade jag inte någon kontakt med min kompis längre och jag hade glömt bynamnet. Men inte.

Det gick år, men jag glömde aldrig släktingarnas gård. Djupt i mitt hjärta visste jag att jag ville bo så. Långt senare, när jag och maken började leta hus, blev det ett stort hus på landet. Återigen föll jag för denna underbara stillhet, vördnaden för det gamla utan att ta avstånd från nytt.

Första sommaren var jag på marknad i Moheda. Där mötte jag släktingarna! Vi pratade och jag bekände min saknad av deras gård. "Hälsa på då, vi bor ju nästan grannar", sa de. Det visade sig att den by jag hade letat så mycket efter låg bara en halvmil från vårt nya hem!

Och det är något visst med den här delen av världen. För mig känns det som att komma hem. Jag landar och har kontakt med himlen samtidigt. Gammalt och nytt smälter samman, dagens skeenden får precis lagom mycket plats och det finns ett sådant vackert vemod i markerna. Åkrar, skogar och torp har varit med om mycket. Här landar moderniteterna mjukt i mossan. Skogarna är sanna och det finns plats för alla sorters människor.

Ja, det är något visst med Småland - jag blir sorgsen och lycklig samtidigt!