För några dagar sedan sa en vis man till mig:
"Du kör väl med jag älskar mig själv och jag förlåter mig själv?"
Jag såg ut som ett frågetecken.
Förklaringen var att det var en sorts meditation. Jag fick i hemläxa att sitta i lotusställning med handflatorna mot varandra framför bröstbenet och säga "Jag älskar mig själv" i minst fem minuter, morgon och kväll. Därefter skulle jag knäböja, lägga pannan i golvet och armarna rakt fram och säga "Jag förlåter mig själv" i fem minuter.
"För det är där problemet sitter, inte sant?" sa den vise mannen och plirade med ögonen.
Jo visst.
Det är ingen nyhet.
Jag har lite svårt att älska mig själv.
Det är så lätt att älska andra! Jag kan ärligt säga att jag uppskattar de allra flesta människor för vad de är. Och de bitar jag eventuellt inte gillar, kan jag acceptera. De fyller sin plats och är viktiga, de med.
Men mig själv?
Länge älskade jag bara mina handlingar, dvs det jag gjorde.
Jag kunde vara stolt, glad och "älska" något presterat, t ex en produktion, en stressig dag på jobbet eller ett välstädat rum. Ju mer jag presterade, desto mer älskad blev jag (av mig själv).
Det var ju därför jag blev utbränd, det har jag listat ut.
Min första psykolog frågade mig en dag: "Men vem är du när du inte GÖR?"
Jag blev helt tyst. Sedan kom det tyst: "Ingen."
Hon svarade: "Så om du inte gör, finns du inte?"
Jag funderade: "Jo, det gör jag väl. Men jag är ointressant då."
Och sedan kom tårarna: "Du förstår, jag måste förtjäna min plats på jorden. Om jag inte gör - och gör bra - har jag ingen rätt att vara här."
De senaste sex åren har varit en kamp för att lära om på den punkten.
Jag trodde nog att det hade gått rätt bra, så när den vise mannen kom med hemläxan, tänkte jag: Jaha, det nu igen.
En liten stund in i övningen insåg jag att jag inte riktigt var hemma i det här.
Det hände absolut ingenting.
Först var det helt svart, jag kände inte någon övertygelse alls. Sedan kände jag mig obekväm, undrade om jag hade kommit ihåg orden rätt - för inte skulle jag väl säga "älskar mig själv", det lät så själviskt. Därefter började jag raljera i mitt huvud, och det kändes som om jag dramatiskt skulle resa mig upp och slå ut armarna och proklamera orden på bästa teatermanér.
Det gick ju för bövelen inte att göra på ett seriöst sätt!
Och jag som har så lätt för meditation annars.
"Jag förlåter mig själv" kändes obekvämt första gången, men andra gången rasslade det till. Bilder, situationer och händelser flimrade förbi och jag förlät mig själv för än det ena, än det andra. Men så fort jag satte mig tillrätta för "jag älskar mig själv" så blev det svart.
Fasiken!
Det här är lurigt.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra.
Dagarna har gått och det har inte släppt. Jag har helt enkelt ingen bild av mig själv! Det finns ingenting att relatera älskandet till.
Jag tror att jag ska be änglarna om hjälp.
Det sägs ju att man inte kan älska andra om man inte älskar sig själv. Det tror jag är båg. Men i Den Stora Boken Om Allting, står det ju att man ska älska sin nästa såsom sig själv. Då ska man ju älska sig själv såsom sin nästa också.
Det är bara att bita ihop och sätta igång.
Mitt nyårslöfte: Innan jag blir 40 ska jag lära mig att älska mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar