Jag har en kota i min bröstrygg som hoppar snett ibland. För många år sedan trodde jag att det hände vid fysisk belastning eller någon speciell rörelse.
Nu lyssnar jag bättre.
Den kotan hoppar snett när jag känner mig förtvivlad. När mitt hjärta är tungt och jag inte kan bära ensamheten.
Då hoppar den snett, den lilla illbattingen. Jag tror det är för att skydda mig, för att jag inte riktigt orkar känna den sorgen. Så småningom, när jag är starkare, kommer det sluta att hända. Då kommer jag i stället ta mig igenom sorgen där och då, i stället för att lagra den i min fysiska kropp.
Jag har också en vänsterhöft som fortfarande är traumatiserad efter en bilolycka. Varje gång något hemskt händer i trafiken - eller är på väg att hända - drar den ihop sig och kryper in i bäckenet. Precis som den dagen då den blev intryckt av en framrusande bil (som kördes av en full kines - livet har humor!).
Nu för tiden går det lättare att få tillbaka kroppen i normalskick. Jag behöver bara andas djupt några gånger och stretcha lårets framsida för att höften ska bli riktig. Ryggkotan klarar jag med att tänka "det är ok att vara ledsen" samt genom att titta på mina barn.
Det är nämligen så vi lagrar saker i kroppen. När vi inte riktigt orkar deala med det som händer, stoppar vi undan det. Men det påverkar våra kroppar.
Första gången blir det bara litet grus i maskineriet. Allt fungerar ändå. Men nästa gång något liknande händer, fastnar ännu ett gruskorn på samma ställe. Då börjar det bli trångt och det bäddar för att mer kommer att fastna. Så småningom har vi en radda med grus i röret och det rinner trögt där. Och DÄR får vi problem, fysiska problem.
När vi tar hand om våra fysiska skador, måste vi också vara beredda att hantera det som ligger gömt under. Annars är det stor risk att det kommer tillbaka!
För mig känns det viktigt att ge plats och tid för förändringarna på alla plan: Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt. Stressar man sitt tillfrisknande, kanske man inte alls blir bättre utan bara mer belastad.
Ibland tar det tid att nå harmoni.
Då får man komma ihåg: Vi är alla skapta till perfektion.
Det handlar bara om att hitta tillbaka.
Jag insåg att den enda gången jag tog mig tid att VERKLIGEN deala med grundproblemet (som inte var fysiskt) var när kroppen sa ifrån på så sätt att jag rent fysiskt faktiskt inte kunde göra annat än ligga o deala med problemet. Jag mötte en akupuntör som fick att inse att det är DÅ det släpper, rör sig framåt, o jag blir mer lyhörd nästa gång det är på väg åt samma håll. Då gäller det att stanna till, lyssna, andas o minnas hur det var när det var som det skulle.
SvaraRaderaMmm. Man får det man behöver. Visst är det fint?!
SvaraRadera