Barn, barn, barn...

Om någon hade berättat för mig - jag menar berättat på riktigt - hur det är att ha barn, så hade jag aldrig kommit till skott. Livet Med Barn är oerhört annorlunda än Livet Utan Barn, och för egen del var jag inte beredd på förändringen.

Ingenting på föräldrautbildningen nämnde något om att livet skulle ställas på huvudet. Inte stod det i böckerna jag läste heller. Där var man helt upptagen med att diskutera overallens fördelar jämfört med byxor och tröja - alltså på en helt annan nivå. Jag tror det eventuellt är en plan...

Kanske är det så, att detta är en väl bevarad hemlighet. En komplott (kanske på riksnivå), för att se till att folk verkligen bidrar till befolkningsutvecklingen. Om folk verkligen visste hur det var, skulle det inte födas så många barn, det är jag övertygad om.

För vi, som föddes på 70-talet, var vana att ha fokus på oss själva. Våra föräldrar, 40-talisterna, är de största narcissisterna i mannaminne. Vi, deras barn, var tvungna att tidigt lära oss att tänka på oss själva, för det var det minsann ingen annan som gjorde. Vi blev självständiga, men också rätt fokuserade på våra egna behov.

När jag blev mamma var jag helt inkörd på mitt eget sätt att leva. Äta frukost och ett mål lagad mat per dag. Sova 6 timmar (någon gång på dygnet, när det passade). Jobba mellan 60 och 80 timmar per vecka, på oregelbunden arbetstid. Umgås med vilka jag ville, när jag ville, på vilket sätt jag ville. Kunna följa impulser varje dag; vart jag skulle gå, vad jag skulle äta, hur jag planerade min tid. Livet gick helt enkelt oerhört smidigt. Mannen och jag samordnade oss ibland, och annars sågs vi väl när vi sågs.

Och så kom då detta barn.
En vacker och stillsam pojke.
Man får vad man klarar av, säger de. Med tanke på hur fin och lugn och klok han var, klarade vi nog inte av så mycket...

Hela världen ställdes på ända.
Plötsligt bestämde detta lilla knyte allt!
Han skulle äta varannan timme, inte sova så värst mycket (och inte när jag ville vila), komma ut i frisk luft, bajsa 11 gånger per dag och spy ner sig åtminstone två gånger.
Hela livet förändrades!

I början var jag arg. Inte nog med att jag var mjölkko och bajsrensare på heltid, jag hann varken duscha eller gå på toa mellan varven. Med fett hår hängande i ögonen, svetten klibbande under armarna av allt kånkande på Buddha-bebisen och kläder från 1900-frys-ihjäl (som inte passade längre) undrade jag: När ska jag hinna bli jag igen?

Senare blev jag ledsen. Den här mamma-kvinnan som jag låtsades vara var ju inte jag.

Borta var mitt impulsiva liv. Buddha-bebisen ville minsann ha allt på bestämda klockslag. Äta, skita, sova, äta, skita, sova. Man fick vara glad om man lyckades klämma in en bilresa till närmaste by för att handla. Och vad man än skulle företa sig, var det plötsligt ett Projekt. Att bara packa för en halv dag på stan kunde ta 30 minuter. Och under tiden hade Buddha-bebisen bajsat och blivit hungrig igen... Lättast var förstås att sitta hemma och uggla, men då kände jag mig som en fånge.

Borta var idén med att följa sin inre klocka. Det dröjde nog minst 3 år innan jag kände hunger. Bäbisar äter ju hela tiden, och det är lätt hänt att man själv också hänger på... Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat, mellanmål. Jag var mätt hela tiden fastän ingenting smakade.

Borta var nattsömnen. Att amma varannan timme varje natt är inte toppen för varken skönheten eller humöret. Lägg lite falsk krupp till det, med vaknätter på balkongen, och en sparkande Buddha-bebis på MIN SIDA i sängen, så har ni bilden klar för er.

Borta var jobbet - och med det också självförtroendet. Jag hade byggt upp min personlighet på vad jag gjorde, dvs vad jag presterade. När det inte längre fanns möjlighet att prestera, var jag plötsligt ingen. Att kunna byta blöjor jättesnabbt räckte liksom inte. Vad värre var: Jag hade inget eget värde. Det enda jag var bra till, var som "värdträd" för den lilla Buddha-bäbis-parasiten.

Borta var halva umgängeskretsen, den utan barn. De ville inte längre träffas - det är ju så jobbigt med barn. "Du sitter ju inte ner och hinner aldrig prata, bara passar upp på bäbisen. Ring mig när du har mer tid." Japp - om 20 år då?

Jag vill här passa på att göra ett inlägg:
JAG ÄLSKADE (OCH ÄLSKAR) MIN BUDDHA-BEBIS!
Det är bara det att jag inte riktigt tyckte att det räckte att vara hans mamma. Bara. Hela tiden. Det är helt enkelt inte riktigt jag.

När jag lyfte några av dessa funderingar (i recenserad form) på Barnavårdscentralen, ville de ge mig piller. Jag hade en förlossningsdepression. Minst.
Fast jag trodde nog mer att jag bara var omogen. Och det hade de inga piller för.

Bland mina kvarvarande vänner fanns endast en som hade funderingar i samma riktning. Hon blev mitt stöd. Det var en fantastisk känsla att dela detta med någon! Vi var som två aliens, utslängda på en främmande planet av lyckligt ammande supermödrar.

När jag berättar delar av mina upplevelser för folk som ännu inte har skaffat barn, blir de förskräckta. "När man lyssnar på dig, känns det som om man aldrig ska skaffa barn." Tja, vad ska jag säga? Jag tycker faktiskt att det är fantastiskt härligt att ha gjort den resan, men jag hade varit lyckligare om jag hade förberett mig bättre på den.

En dag ska det bli en bok.
Den ska inte heta "100 anledningar till att inte skaffa barn".
Den ska heta "100 saker att tänka på innan du skaffar barn".

Så kanske några kommer med väskan bättre packad än jag till föräldralivet...