Rädsla för arbetsgivaren

40 år gammal trillar polletten ner.

Jag är en väldigt lojal medarbetare, men om jag inte trivs eller blir behandlad illa, går jag vidare. För mig är det en självklarhet. Även om man har ett jobb som är viktigt, och man gör en viktig insats, så vill man inte bli behandlad som skit.

Då går jag. Även om jag inte har ett annat jobb att gå till. För det löser sig snart, jag kan jobba på lager eller i affär om det kniper. Och om inte annat kan jag ju alltid starta eget.

En vän har ett jobb som hon inte är nöjd med. Jag förstår inte varför hon stannar. När vi pratar om det, säger hon att hon inte har något annat, att det är så svårt att hitta ett jobb och att hon ska vara glad att hon har något alls. Plötsligt förstår jag: Hon är rädd för sin arbetsgivare!

Ett förklarande ljus skimrar över mina funderingar. Det här är nog något utbrett fenomen! Åtminstone skulle det kunna förklara många händelser jag har grubblat över.

Va?

Ska vi vara glada för att vi får arbeta och generera ett företag som någon ägare får glädje av? Hur tänkte de då?

Det är arbetsgivaren som ska vara glad för att vi vill jobba där. Vi lånar ut vårt kunnande, vår tid och vårt engagemang - och får betalt i gengäld. En fin byteshandel!

Men vad är arbetsgivaren utan anställda?
Ingenting.
Varje företag eller organisation bygger på och lever av arbetskraft.
Annars är de bara tomma skal, utan verksamhet.

Vad är vi utan arbetsgivaren?
Fortfarande arbetsföra och med hela världen framför oss.

Vi måste komma ifrån den här feodala inställningen. Husbonn' bestämmer och vi tackar och bugar. Det är ett växelspel, ett ömsesidigt förhållande! Vi behöver varandra och bör behandla varandra med respekt.

Bit inte den hand som föder dig, heter det.
I det här fallet äter vi ur varandras händer.
It goes both ways...