Förfallna hus i skogen

Jag förstår inte hur man kan låta ett helt hus förfalla.

När jag åker runt på småvägarna där ute i skogen där vi bor, ser jag ofta gamla förfallna hus. Hus som har hyst hela familjer och generationer, som av någon anledning är helt övergivna.

De står där med skogen tätt inpå. Träden närmar sig huset, eftersom ingen längre håller dem på avstånd. Takpannor har fallit ner, fönstren behöver målas och genom den faluröda färgen skymtar de grå plankorna.

Trädgårdslandet har för länge sedan vuxit igen. Vinbärsbuskar och äppelträd ger fortfarande frukt, men ingen plockar. På hösten lyster det gulrött på marken av frukt som fallit ner.

Vad ligger bakom ett sådant hus, vad har det för historia?
Hur lämnar man ett hus åt dess öde?
Tänker man: Äsch, det gamla rucklet, ingen vill väl köpa det, och struntar i att lägga ut det till försäljning? Eller har man försökt utan att få napp? Kanske är det en släktfejd eller arvstvist som gör att ingen tar huset i besittning.

Sorgligt är det i alla fall.
Jag riktigt hör hur huset gråter och minns tillbaka.

Till tiden då folk rörde sig i huset. Då nakna barnfötter sprang på golvtiljorna och någon eldade i kakelugnen. Då folk visslade utanför fönstret och brukade jorden. Då någon bytte gardiner till jul och till vår. Då huset var någons älskade bostad.