Mer jobb åt folket

Jag har funderat lite över det här med pensionsåldern.
(Se tidigare inlägg.)

Här kommer resultatet: Vi måste höja pensionsåldern.
Ja, jag vet. Jag vinner inga popularitetspriser med den politiken.

Men hör här på en enkel uträkning.

Vi är barn, ungdomar och ungvuxna rätt länge. Efter gymnasiet reser vi kanske något år och sedan pluggar vi i tre år i genomsnitt. Säg att vi börjar jobba som 24-åringar. Då har vi alltså haft 23 år utan att bidra till skattesamhället.

Sedan föder vi i snitt 2 barn. Med dem är vi borta 2 år per person. Barnen är också sjuka en del, och kanske vi också har lite otur. Vi räknar med 1 år för sjukdom, olycksfall och VAB. (Det är lågt räknat. Inga utmattningsdepressioner där, inte.) Sedan tar vi tjänstledigt för att studera/kunna möta barnen efter skolan/finna oss själva, motsvarande minst 1 år. Sedan lever vi tills vi blir 82 år (i snitt), vilket innebär ytterligare 17 år utan att jobba.

Totalt 44 år då vi lever på andra.

Säg att vi i övrigt jobbar på flitigt och heltid tills vi blir 65 år. Ingen förtidspension, inga långtidssjukskrivningar, inga problem. Från 24 års ålder blir det 41 år, minus de 4 åren ovan, dvs 37 år.

44 år då andra betalar.
37 år då vi själva betalar.
Det går ju inte ihop!

Dessutom förväntar vi oss att få sjukvård, skolor, kommunikationer och allehanda välfärd under tiden. Kanske vill vi också kunna ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva, eller de som har otur med sjukdomar och inte kan jobba så flitigt som vi.

Nä, utan att vara nationalekonom kan jag säga: Det håller inte i längden.
Antingen får vi dö tidigare eller så måste vi jobba längre.

Men att säga det är ju politiskt självmord.