I valtider pratas det mycket om huruvida vi ska värna de svaga eller inte. Röda blocket anser att de är specialister på detta, medan blå blocket tycker att de också gör det på sitt sätt.
Jag tänker: Vilka svaga?
Aldrig har jag sett en definition på det. Vem är svag?
Om man lyssnar noga kan man lista sig till att det handlar om lågpresterande. Människor som av olika skäl inte kan göra lika mycket, tjäna lika mycket pengar, som andra.
Och det är väl fint. Det finns bara en hake med detta: Man måste vara lågpresterande från födseln för att få del av omtanken.
Jag - som är hyfsat högpresterande - startade företag som 23-åring, sysselsatte så småningom 14 ungdomsarbetande och var 600 barns glädje i tio år. Sedan blev jag sjuk, så att jag inte kunde prestera längre. Då kunde man ju tro att jag skulle få höra till de svaga en liten stund. Det var fel. Att vara egen företagare och svag gick inte ihop, trots att jag hade aktiebolag. Eftersom jag var min egen chef, blev det problem - det fanns ingen att "bråka" med. Så i stället krävdes jag (som var så sjuk att jag inte kunde gå upp på morgonen, inte hittade hem och inte kunde räkna plus) på rehabiliteringsplaner (för mig själv), möten med försäkringskassan och företagsredovisningar. Samtidigt fick vi skatterevision, vilket krävde att jag satt på flera timmar långa möten och gick igenom tio år gamla kvitton från IKEA på gardinstänger! (Ja, vi behövde sex gardinstänger, vi har sex fönster i salarna och nej, de hänger inte i mitt eget hem. Och de kostade 19 kr styck...)
Det här tog knäcken på mig helt.
När jag behövde vara svag, fick jag inte det.
Det handlar nog om någon sorts hack-kycklingsmentalitet:
"Stackars den tufsiga kycklingen!"
Jag var väl inte söt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar