Känslor är något fint och bra, som gör att vi kan samverka med andra människor. Men jag tycker minsann att det är svårt att känna lagom.
"Var inte så känslig".
Har ni hört den? Det har jag, många gånger. Man får inte vara så känslig, det gäller att bita ihop och skaka av sig och gå vidare. Då handlar det alltså om att känna lite mindre.
"Var inte så okänslig."
Man skulle ju kunna tro att det var bra att vara okänslig, med tanke på att det uppstår kritik när man är känslig. Men nej. Det är inte bra att vara okänslig heller, förstår du. Då är man hård och kall och går över lik.
"Nu är du överkänslig."
Ja - det finns en nivå till! Det är tydligen när man är ännu mer känslig än känslig. Överkänslig. Helt klart för mycket. Då tar man åt sig, anar ugglor i mossen innan man har sett dem och tolkar in för mycket i folks kommentarer och aktioner.
Det verkar banne mig som att det är omöjligt att vara lagom känslig. Väldigt sällan används ordet känslig på ett postitivt och bejakande sätt.
Utom när det gäller män. De får gärna vara känsliga. Det betyder att de förstår när kvinnan behöver frukost på sängen och choklad i soffan, samt att de förstår att det finns fler känslor än arg och glad. Helt klart något bra.
Som kvinna är man dock obra om man är känslig. Det sägs alltid med förminskande övertoner. Så om jag vill fortsätta känna, tror att jag har två alternativ att välja mellan:
1 Känna bara de bra och trevliga känslorna: Glädje, kärlek, lycka. Men förstås i lagom portioner. Jag har faktiskt fått kritik för att jag "alltid är så jävla glad" också.
2 Bli man.
Känns svårt. Nä, det får bli ett tredje alternativ:
3 Skita i vad folk tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar