En glad skit

Det var i artonårsåldern jag först fick höra det:
– Du är verkligen en glad sort!

Va? Glad?
Hade jag aldrig tänkt på.
Min självbild var att jag var envis, hårt arbetande och seriös.

Det var spännande att se sig själv med andra ögon. Faktiskt gick det till så att jag spelade revy i ett kul gäng. I slutet av spelperioden (vi gjorde 39 föreställningar, kommer jag ihåg), gick man runt med ett programblad och fick allas signaturer och kommentarer. När jag läste mitt, visade det sig att alla hade skrivit just så: Att jag var glad, positiv, sprudlande.

Jag?

Det var märkligt. Jag tyckte att jag var det tråkiga lilla musen i det gänget, den som mest gjorde vad hon blev tillsagd, lite tyst och tillknäppt. Så tyckte inte de andra alls.

Tänk, att det kan skilja så mellan min upplevelse och andras! Vi tolkade samma skeenden helt olika. I deras ögon var jag en lättsam, skojfrisk typ som alltid hade ett leende över för var och en. Min bild var betydligt tyngre och allvarligare.

Så här i efterhand tänker jag att det nog var skillnaden mellan yta och innehåll. Inuti var jag ganska allvarlig, tungsint och svår. Däremot lät jag inte det synas utåt. (Givetvis inte.)

Jag brukar tänka på det här när jag träffar nya människor. Iaktta dem och tänka: Hur tror hon/han att jag uppfattar honom/henne? Vilken bild tror de sig projicera? Vilken bild vill de att jag ska se?

Det är roligt. Jag har en god förmåga att se igenom andras bilder. På något sätt syns kärnan så tydligt, nästan mer ju mer de kämpar med att framhålla sig själva i annan dager.

Konstigt att det är så svårt att se igenom sig själv.
Jag undrar om jag har blivit bättre på det genom åren?
Men jag tror inte längre att jag skulle bli beskriven som en glad skit. Jag tror att allvaret och tyngden syns bättre nu för tiden. Nu blir nog folk mer överraskade om jag är rolig, tror jag.

På klass, när något släpper sig och det blir så där pinsamt tyst, kan jag säga:
– Det var en glad skit. Den kom sjungande ut.
Och så tänker jag på revyn när jag var 18 år.