Mardrömmar

Spännande kapitel, det där. Mardrömmar.

Jag har haft dem i hela mitt liv. Mer eller mindre skrämmande har de förföljt mig natt efter natt. Ibland ofta, ibland mer sällan - men de har aldrig försvunnit eller vuxit bort, som mina föräldrar lovade.

Väldigt tidigt fick jag vänja mig vid att varje natt bli omsvärmad av allehanda demoner. Ja, jag visste ju inte att de var demoner då. De var bara förfärligt fula varelser, med benen vända åt fel hål och delade ansikten. Jag visste att de var onda, men jag visste inte vad de var och varför de kom till mina drömmar.

Eftersom jag växte upp i ett ateistiskt hem, visste jag inget om demoner. Det var inte förrän i övre tonåren som jag - i religionsundervisningen - såg en katolsk målning av demoner. Jag trodde jag dog. Där var de! Dem som jag hade umgåtts och slagits med alla mina nätter! De som mamma sa inte fanns. Någon annan hade målat dem - någon annan hade sett dem! Det var fantastiskt. Ändå blev jag inte av med dem förrän i rejält vuxen ålder, men det är en annan historia.

I tioårsåldern hade jag en återkommande mardröm. Jag gick upp på berget bakom mormor och morfars hus. Där hade det varit krig, och alla hus låg utbombade. Jag gick in i husen, ett efter ett och möttes av förfärliga syner: Råttor som åt på lik, söndersprängda kroppar... Det värsta var det huset där ett ensamt barn satt. Det var undernärt och satt vid sin döda mors kropp och bara tittade på mig med stora, otroligt sorgsna ögon. Den drömmen drömde jag i flera års tid då och då.

I vuxen ålder återkom i stället den drömmen där jag var hudlös. Jag drömde att jag vaknade en morgon och upptäckte att jag saknade hud. Man kunde se organen jobba, hjärtat slog och tarmarna rörde sig. Jätteäckligt! Min enda tanke var att dölja detta, så att ingen såg att jag var ful. En lång, vit läkarrock var lösningen. Så gick jag till skolan i denna och hade fullt sjå att hålla den på plats. Givetvis blåste den upp/revs av mig så småningom, så alla såg att jag var ful. Men alla blev oroliga i stället och ville ta mig till sjukhus. Det ville inte jag. Jag ville sätta på mig min läkarrock i stället.

När barnen var små - och framför allt förstingen - drömde jag glömma-drömmar. Jag glömde honom än här, än där. Och lyckades jag få med honom mot alla odds, så glömde jag allt annat (plånbok, skötväska, bilen).

Nu har jag inte drömt otäcka drömmar på länge. Detta för att jag har bett att få slippa och kanske för att jag tar tag i saker bättre när jag är vaken.

Härom natten drömde jag dock en mardröm. Jag blev inkallad till en läkare som såg väldigt allvarlig ut. Han vägde mig och jag vägde 146 kilo! Jag blev förvånad. Oj, det var värst. Så illa visste jag inte att det var. Lite skämdes jag också, men mest var jag överraskad. Jag kände mig liksom alldeles lagom. Läkaren räknade ut mitt BMI (Body Mass Index - man är väl lärd även i drömmen). Det blev 86! (Jag tror att fetma börjar vid 30 eller så.) Alla var så allvarliga, jag skulle nog dö när som helst. Jag kände mig mest förvånad. Konstigt - jag som mådde så bra! Och jag ville inte ens ändra något.

Så vaknade jag och var väldigt nöjd med att det var en dröm. Låg och klappade på min runda mage och kände att den var rätt fin ändå.

Undra' sa flundra vad mardrömmar är till för.
Är de varsel, uttrycker saker vi ryggar för i vaket tillstånd?
Eller är de vägvisare, som lär oss tips och tricks?
Eller är de bara elektriska kortslutningar av saker man har upplevt under dagen?

Jag vet vad jag tror.
Och lyckas man bara klura ut budskapet, så är de ett värdefullt redskap i den personliga utvecklingen.