Att veta sin plats

Jag är ledsen - jag har ingen aning om min plats.
Jag är inte uppfostrad så.
Mina föräldrar lärde mig att bli en tänkande, tyckande, socialt kapabel och icke förtryckande medmänniska. Jag har ingen aning om sociala strata och respekt för överheten.

Under en medarbetarkonferens fick jag kommentaren:
- Väldigt vad du har mycket åsikter för en konstnärlig ledare.

Jag tog illa upp - tonen det sades med var sådan - och kände mig liten. Sedan tänkte jag efter.

Så säger man väl inte?!

"Värst vad du har mycket åsikter för att vara du." Jag skulle ju ha frågat:
- Vilken roll eller position ska man ha i den här organisationen för att få ha åsikter?

Jag skulle aldrig drömma om att behandla någon på det viset. Inte anställda, inte elever, inte barn - inga medmänniskor. (Jag skulle inte ens säga det till mina katter.)

Det är ju hur märkligt som helst.

Jag hade alltså inte rätt position för att få ha åsikter.
Kanske var jag också kulturflummare, och sådana kan ju inte tänka - eller hur?
Helt klart visste jag inte min plats.

Det var ju inte som om jag försökte programmera kärnvapenstridspetsar. Jag hade bara synpunkter på saker som jag mötte varje dag (och faktiskt kan). Och oavsett vilket: Om jag sitter på ett möte där en person kommer med förslag, tar jag emot dem på allvar. Är de helt vansinniga, argumenterar jag emot eller lyfter fram det som gör att de inte håller. Eller låter flera komma med åsikter. Kära nån - hela idén med att ha möten är väl att ventilera saker och se saker ur olika synvinklar? Annars kan ju chefen bara bestämma och skicka ut ett PM.

Jo, förresten: Jag vet min plats.
Den är här.
Jag fyller mina skor, är en medmänniska med hjärta, hjärna och röst.
Och jag lever i en demokrati, där idén är att alla har lika stor rätt att höras.

Så BITE ME!
Ser ni ryggen där, en livstid framför er?
Det är jag som lämnar er - och jag ser inte tillbaka... :)