Min mamma brukade låsa in sig i badrummet och gråta.
Det var hemskt. Jag brukade stå utanför och andas så tyst jag kunde och lyssna. Aldrig fick jag veta varför hon grät, och alltid trodde jag att det på något vis var mitt fel. Åtminstone indirekt, något jag inte hade lyckats fixa åt henne.
Att gömma sig när man gråter, är att säga till barnen att gråt är farligt och inte ok.
Jag tycker att barn visst kan få se när vuxna gråter, bara man förklarar att gråten inte beror på dem. När jag gråter, säger jag t ex: "Mamma känner sig lite ledsen. Det blir bättre när jag har fått gråta lite." Då brukar mina barn bara nicka förstående. Ibland kanske man får en kram också. De brukar gillar att få vara de som tröstar, då känner de sig stora.
Barnen får gråta färdigt, så jag låter mig själv gråta färdigt också.
Sedan, när jag är färdig, säger jag: "Så! Nu känns det bättre."
Och sedan är det inte mer med det.
Min mamma har aldrig i hela sitt liv gråtit framför mig eller överhuvudtaget ens visat en tendens till att gråta. Kanske därför jag aldrig gråter. Och kanske därför jag så förtivlat undrar varför mamma aldrig varit där när jag väl vill gråta.
SvaraRaderaJa - sorg är tungt att bära.
SvaraRaderaDet är ju hemskt att säga till ett barn att de inte får gråta!
Mina får gråta så mycket de vill. Nu när de börjar bli lite större, säger jag:
"Tycker du att den här händelsen var så hemsk att det här var lagom mycket gråt?" Bara för att de inte ska köra på i 180 för småsaker. Tänker att det är bra om det finns några växlar till, när det verkligen händer något allvarligt...