Ödet är en märklig vägvisare

Att vara viljestark och driftig är något som belönas i vårt samhälle. Det är bra att ta för sig, själv är bäste dräng, det samlas ingen mossa på rullande stenar.

Visst är det fint när man vet vad man vill och försöker åstadkomma det, men ibland kanske vi försöker lite för mycket. Risken är ju att vi går miste om en massa.

Jag tror nämligen att makterna i varje ögonblick jobbar för att hjälpa oss att nå våra mål. Kalla det änglar, kismet eller vad du vill - makterna kämpar för att uppfylla våra önskningar. Eller snarare: För att vi ska bli vårt högsta bästa.

Ibland sammanfaller vår strävan med vad som är vårt högsta bästa. Då blir det bra. Väldigt ofta har vi dock en förvriden bild av vad vi vill åstadkomma, låsta i tankebanor eller måsten. Vi är för nära knutna till den verklighet vi lever i. Därför blir våra planer inte tillräckligt högtflygande - eller tillräckligt enkla.

Det är en god idé att bara vänta ibland. Sitta ner, andas och se tiden an. Då hinner makterna ikapp, dra i några tåtar och ordna skeenden. Sedan flyger stekta sparvar in i munnen! Utan att man behöver göra något alls, faktiskt.

Om den oro som fyller våra liv kunde reduceras till ett minimun, skulle många av oss vara betydligt närmre våra mål, det är jag säker på. Vi lägger alldeles för mycket tid på att oroa oss; för att a-kassan ska ta slut, för att barnen är för mycket på dagis, för att det ska bli nedskärningar på jobbet, för att lönen inte ska räcka till, för att vi har kommit in i en återvändsgränd... Oron ligger som en dimma kring oss och hindrar oss från att se klart. Dessutom får den oss att ta förhastade beslut.

Att bara sitta ned och låta ödet visa vägen, det kräver mod. Tålamod.
Mod att tåla sig.
Mod att tåla vad som ska komma.

Det gäller att vila i stunden med alla sinnen på helspänn. Ödet är en märklig vägvisare. Tecknen för vart du ska gå kan vara mycket subtila eller kännas mer som att "det bara blev så". Då handlar det om att våga följa med den där magkänslan och låta det hända.

Det är nog det svåraste av allt i livet.
Men jag tror att den som vågar vänta tills ödet pekar ut vägen, blir lycklig.