I Sverige går det mode i barnuppfostran.
Det är liksom "trendigt" att göra på vissa sätt.
Socialstyrelsen rekommenderar...
Och då slutar folk att tänka.
Tänk på 60-talet. "Det är bra för barn att skrika. De får starkare lungor då."
Varför gråter barn? För att deras grundläggande behov av värme, närhet, mat, dryck eller sömn inte är tillgodosedda.
Vad ger man för budskap åt ett barn som ignoreras då det skriker?
Jo, att dess behov inte är viktiga. Att det inte spelar någon roll hur högt det skriker, för ingen kommer att lyssna ändå.
Vilken grund att bygga ett liv på!
På 70-talet, när jag växte upp, tog man alla små barn från mammorna direkt vid födseln. Vi lades i barnrum där en massa barn låg och skrek i rader. Mammorna låg i andra rum och vilade sig. Med jämna mellanrum - exakt var fjärde timme faktiskt - hämtades barnen och bars till mammorna, som fick amma.
Vad blev vår första lärdom i livet? Att man är ensam, att det inte finns någon som bryr sig om. Vi lärde oss att stå på egna ben extremt snabbt - men har svårt att lita på andra, att binda oss med hela hjärtat. Inte så konstigt...
Jag tror att det här är grunden till att så många mår så dåligt idag. Vår första tid i livet var så onaturlig, så störd, att vi fick ärr direkt. Störningar i rotchakrat... Det resulterar i överdrivet samlande, ätstörningar, jakt efter mer. Känner ni igen oss?
Givetvis gjordes dessa dumheter i all välmening.
Det är bara så konstigt att vi aldrig kan lita på våra instinkter och våra traditioner i den här delen av världen. Alla som har fött ett barn VET att det är onaturligt att lämna bort det. Visst behöver man paus ibland, men bara ifall barnet får närhet, hjälp och mat från någon annan! Och det är ju måtta med allt.
Som jag ser det, har de här dumheterna ärrat en hel generation. En generation som aldrig är nöjd, som alltid jagar vidare, som har ont i ryggen och är sjuka i själen.
Jag bara hoppas att vi inte gör dumheter just nu, med nästa generation...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar