Fattigdomstänk

Jag är uppvuxen med det: Fattigdomstänket.
Den som spar han har.

Bilden jag har av min barndom är att det var fattigt. Egentligen tror jag inte att det var så eländigt, men det pratades mycket om det i min familj.

Därför åt jag alltid de äckligaste sakerna först och sparade de goda.
Tills jag var mätt och det faktiskt inte smakade lika gott längre.

Därför sparade jag gamla kläder i fel storlek "ifall jag skulle gå ner igen".
Men om det hände, hade jag ingen lust till de gamla trasorna längre.

Därför samlade jag på allting, ifall jag skulle behöva dem senare.
Men om jag någonsin behövde dem igen, hittade jag dem inte i all bråte.

Nyligen började jag rensa ut i vårt hem. Jag upptäckte bland annat att vi hade inte mindre än fyra soffor som vi ville bli av med. Fyra SOFFOR? Inte konstigt att det kändes trångt hemma. Hur tänkte vi där? Jo jag vet. "Soffor, det är dyrt det. Tänk om Sonen vill ha en soffa i sitt rum när han är tonåring? Eller om vi behöver en soffa i spelrummet när det blir klart? Och den här soffan är ju en så bra bäddsoffa - kan ju vara bra att ha. Vår stora skinnsoffa är ful, men praktisk medan barnen är små."

Ja, kära nån...
Plötsligt insåg jag att om Sonen eventuellt vill ha en soffa som tonåring, köper vi en på Blocket. I spelrummet behövs ingen soffa, det vet jag ju egentligen. Vi har redan köpt resårsängar till våra gäster, så bäddsoffan används inte. Och säljer vi skinnsoffan, har vi råd att köpa en lite mindre, ny, för samma pengar. Blir den ful så löser vi det då.

Det är bara hjärnspöken!
Och när man samlar, så stannar energierna.
Då kommer nya saker inte till en, pengarna stagnerar.

Nu far jag fram som en virvelvind: Ut med allt!
Om det inte används så ska det väck.

Redan känner jag att energin återvänder. Jag har till och med fått Maken att börja rensa alldeles frivilligt. Han känner det också.

Och snart kommer pengarna att börja rulla in...
Jag kommer att passa SÅ bra som snuskigt rik.