På ett fik i Växjö träffas varje morgon ett gäng pensionärsgubbar. Det är sex till tio gubbar som troget dyker upp så gott som varje morgon. De sitter där och pratar och skrattar, väsnas gemytligt över en kopp kaffe och en fralla.
En gång pratade jag med en av dem. Han berättade historien bakom träffarna.
Det var några arbetargubbar som skulle gå i pension samtidigt. Samtliga hade jobbat ihop i över fyrtio år, och på pensionsdagen insåg de att de absolut inte ville mista varandra. Alla var dessutom frånskilda, med sedan länge utflugna barn.
"Fan, det blir ju ensamt", sa någon av dem.
Så då bestämde de att de skulle ses på fiket varje dag, i vått och torrt, tills de trillade av pinn. "För att liksom vara garanterad lite mänsklig samvaro."
Efter en tid kom en av dem släpandes på en annan bekant. Senare kom det till ytterligare en. Så växte gänget bit för bit, till dess nuvarande storlek.
"Ibland sitter vi här och gaggar till lunch."
Det är ju fantastiskt bra! Smart på många plan - både socialt och emotionellt. Där sitter de och diskuterar politik, nyheter, minns det gamla, håller hjärnorna igång och stöttar varandra genom svårigheter. Och jag tänker på länder på sydligare breddgrader. Där är det nästan självklart. Kanske skulle man hjälpa pensionärerna att ordna sådana träffar här i Sverige? Träffas varje dag på en promenad, över en kopp Java eller något annat. Jag undrar - kan man bli projektledare för ett sådant projekt?:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar