Det händer något när barnen är med mig. De tappar liksom greppet om vardagen och verkligheten på något sätt.
Härom dagen satt Dottern och åt lunch. Ursäkterna för att slippa äta bönorna i chili con carnen var många.
– Det är som om någon pillat in bakmjöl i dem.
– Det är starkt, mamma, min hals brinner.
– Nu är jag jättemätt - se vilken tjock mage jag har!
– Vet du, mamma, vissa barn kan äta smör i stället!
Ingen av dessa ursäkter gick hem.
Då började hon bli mer kreativ, spelade känslokortet.
– Ska jag behöva sitta här hela dagen? (Förtvivlad blick på elaka mamman.) Det börjar ju mörkna ute! (Klockan var 13.)
Fortfarande inte önskad respons. Då började hon luta. Hela ungen blev sned, ena benet sträcktes ut låååångt vid sidan om stolen, tills hon liksom hängde kvar på ena skinkan. Med mörk domedagsröst och vilt uppspärrade ögon:
– Jag försöker sitta, men någon draaar i min fot. Jag har hamnat i sneda världen.
Så plötsligt sitter jag och äter lunch med Kalle i "Kalle och Hobbe". Fattas bara att min femåring blir tvådimensionell eller låtsas gå i taket.
Innan jag hade barn, skrattade jag åt Kalle och Hobbe och tyckte det var en rolig serie. Nu förstår jag att den bara är nedtecknad från verkligheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar