Viktigt i livet

Vad är viktigt?
Vi vet ju vad vi ska svara.
Familjen, husdjuren, vännerna.
Hälsa, välgång och långt liv.
Och fred i världen.

Jag hade just en upplevelse som gjorde allt mycket klarare.

Min dotter hällde vatten i min dator en tidig lördagsmorgon och allt försvann. Allt kring mitt företag: Kundregister, marknadsföring, kom ihåg-listor, hälsobeskrivningar... Allt kring friskolan: Adresser, anmälningar, ansökningar, protokoll, mötesanteckningar, platsannonser, marknadsföring... Allt i det privata: Bilder, filmer, musik... Dessutom en hel, skriven bok och tre påbörjade.

Då jag insåg katastrofen, nyväckt och naken i köket, kraschade inte bara datorn, utan jag. Hela mitt liv dog. Så kändes det i alla fall.

Först grät jag för allt jag hade förlorat. Sedan för allt arbete det skulle krävas för att återställa bara det viktigaste. Därefter grät jag över min egen dumhet, att jag inte hade gjort backup regelbundet. Sedan kom ångesten över mammandet: Jag kan inte vara en bättre förälder, jag orkar inte längre, det är för tungt och svårt.

En stund senare grät jag över att jag grät så mycket över en pryl, en dator. Vad för sorts liv har jag om jag blir så upprörd över en grej? Vet jag inte vad som är viktigt alls? Hur ytlig och tom är jag?

En personlig kris.
Jag kände att jag återigen hade gått i fällan av att GÖRA.
När jag förlorade allt jag hade gjort, blev jag ingen.
Vad finns kvar när jag inte gör? Ingenting. Vem är jag bortom mina handlingar? Ingen. Vad är jag, vad är mitt innersta väsen, det som bara ÄR och inte gör? Finns inget.

Jo, sa Maken, visst finns du.
Du är varm, kärleksfull och omtänksam.
Nej, sa jag, jag försöker sprida kärlek och göra omtänksamma saker. Men är jag kärleksfull och omtänksam? Jag vet inte.

Efter att alla tårar och ångesthulkningar var slut, fanns bara tomhet. Jag är snart 40 år och vet inte vem jag är. Ytterst deprimerande. Min självbild är minst sagt grumlig och jag är inte förtjust i det jag ser.

Att vara en konstnärssjäl är att känna lite mer, ha lite högre dalar och djupare svackor. Det hade varit enklare att vara jämnare och lugnare i humöret. Och ska man nu vara en så jobbig och komplicerad person - kan man inte åtminstone få vara en berömd konstnär, musiker eller författare då? Det suger ju stort att bara ha det negativa...

Men hur jobbig det här sammanbrottet än var, så har jag i alla fall lärt mig vad som är viktigt i livet: Det finns mer att lära vad gäller självkännedom. Och lycka. Och att finna sin sanna väg.

Och det är dags för ännu en runda i detta för mig.
Det är bara att kavla upp ärmarna och köra!