Stark nog att bryta ihop

Jag tror mer och mer att livet ger oss precis så mycket som vi klarar av.

Du får t ex inte de barn du förtjänar utan de du klarar av.

Ibland kan det kännas väldigt tufft att hantera allt som händer. Det kan kännas som en spark i magen när man redan ligger, man tänker: Jag ORKAR inte mer! Men tänk... Det gör man.

Jag brukar tänka att det är ett styrkebevis. Att änglarna har stort förtroende för min kapacitet, att jag antagligen är starkare än jag tror.

Stark nog för att bryta ihop.

Jag ser det samma hos mina nära och kära. När de mår som sämst, händer ingenting särskilt. Livet puttrar bara på, utan större utmaningar. På botten av en dal är det plant, där finns inga knölar och uppförsbackar.

Det är när man börjar klättra uppför bergväggen, som det kommer motgångar. Man rispar händerna, slår knäna och blir trött. Kanske halkar man till och med ner en bit och måste klättra upp för samma bit igen.

Ibland tänker man: "Det är för svårt. Jag orkar inte."
Kanske också: "Jag ger upp."

Då, när det känns jobbigt, kan man glädja sig åt en sak: Man är på väg uppåt. Inte längre är man kvar på bottnen, där allt är slätt. Och så länge man klättrar på, så går det ändå framåt, om än långsamt.

Det är en gåva, för att man ska kunna utvecklas som person.
Ibland känner man för att hytta med näven mot himlen och säga: "Tack så DJÄVLA mycket!", men då ska man komma ihåg: Man får precis vad man klarar av.

Du är stark. Stark nog för att bryta ihop, tydligen.