Att bestiga ett berg

Det finns berg i livet. Höga toppar, som man vill bestiga. Ibland är de väldigt höga, så höga att man inte förstår hur det ska gå till att komma högst upp. Det finns olika sätt att nalkas ett berg.

Jag ser berget.
Jag säger: Jaha, det är bara att börja.
Och så klättrar jag.
Det spelar ingen roll hur högt och hur jobbigt. Jag bara sätter en fot framför den andra och kämpar vidare. Utan utrustning, utan livlina. Förr eller senare når jag upp, men det brukar kosta en hel del.

En smartare person säger: "Undrar om det finns någon väg. Jag går ett varv runt berget och kollar." Ofta finns det ju det. En väg, som visserligen är längre, men som gör att det blir betydligt lättare att komma till toppen. Kanske kommer vi upp samtidigt ändå, jag som har klättrat snabbaste (men jobbigaste) vägen upp och den som valde vägen.

Den allra smartaste sätter sig ner och väntar på bussen. För det visar sig att det inte bara går buss ända upp - den har AC och gratis internet.

För det är lite så det är.
När man är så hastig som jag, går saker visserligen fort, men det kostar på. Det är lite för ansträngande för vad som är bra för själen. Man blir så trött att det inte ens är roligt att stå där på toppen sedan. Då känns det bara omöjligt att klara av att gå ner.

Jag ska lära mig att vänta lite, att ta ett steg tillbaka och tänka igenom saker och ting. Hitta genvägar, förstå det där med hjälpmedel/utrustning och att be om hjälp. Eller så ska jag bara göra som den tredje versionen: Vänta och se vad som kommer till mig. För det kommer säkert någon annan som gör grovjobbet, så att jag kan glida med. Det är ju allra bäst, egentligen.

Förutom att jag gillar att göra och ogillar att åka snålskjuts.
Fast å andra sidan har väl folk surfat på min våg förut.
Kanske är dags för mig nu?