Gråtmild

Ja kära nån. Att bli äldre innebär tydligen att man blir mer gråtmild.

Jag har sedan tjugoårsåldern haft lite svårt att värja mig från barnsång, barndans och barnteater. Det spelar ingen roll hur det är - om barnen är helhjärtat engagerade, så gråter jag.

Luciatåg på dagis eller skolan är ju hopplöst nu för tiden. Visst är det gulligt och fint - men varför gråter jag? Jag blir bara så rörd.

Sedan finns det sånger jag gråter av.
Just nu är det "Himlen i min famn".
Asså - det GÅR ju inte!
Jag tycker själva melodin är underbart vacker. Dessutom tänker jag mig in i Marias situation, där hon står med Jesusbarnet i sin famn. Inte nog med att hon är nybliven förstaföderska, med allt var det innebär - hon behöver också oroa sig över att hennes barn eventuellt är Guds barn! Jag känner mig så ensam i hennes skor, där hon står med stjärnhimlen och alltet och frågorna... Så bara jag hör strofen "är det själva himlen som jag vaggar i min famn", så börjar jag gråta.

I kväll är det luciatåg med Sonens skola. I kyrkan. Söta barn, ljusa barnröster. Herregud - det blir inte lätt!
Medtag näsduk, borde det stå på inbjudan.
Och ja: De ska sjunga Himlen i min famn...