Krig

Jag har svårt att sätta mig in i de bedrövelser som krig genom tiderna har inneburit. Min inlevelseförmåga klarar inte riktigt det. Det är som om hjärnan stängs av när jag försöker tänka hur det är.

Ofta tänker jag: Hur är de skapta som kan befinna sig mitt i detta och strida för någon av sidorna?

Lär de sig att stänga av på något sätt?
Är det en överlevnadsinstinkt?

Jag som inte ens kan se blod, som blir kokande arg när ett barn blir mobbat och som hatar orättvisor skulle nog inte överleva en dag.

Forskare har upptäckt att vi är oerhört känsliga för osunda relationer. Efter tre månader i en sådan (t ex samvaron med någon som misshandlar en, mobbning på jobbet eller liknande), så släcks empaticentret i hjärnan ut steg för steg. Rådet de ger är: Kan du inte förändra relationen på tre månader, så lämna den.

Ett krig är ju precis som det, fast i kubik. Är det empatidöden som "räddar" de som befinner sig i den situationen?

I så fall är det inte konstigt om man har svårt att anpassa sig till ett vanligt liv efteråt. Posttraumatisk stress och så.

Det tar väl tid för reptilhjärnan att starta det nedlagda empaticentret.