Föräldrar

Jag tror fullt och fast på återfödelse, livskontrakt och livslärdomar.
Det innebär att jag också tror att vi väljer våra föräldrar, för att få en viss start i livet och bilda vissa band.

Det betyder också att jag tror att vi kan frigöra oss från våra föräldrar när vi har lärt oss det vi ska lära oss.

För min egen del har det inneburit att jag har väldigt lite pliktkänslor, krav och ångest kvar i mina föräldrarelationer. Det är skönt! Kvar finns visst blodsband, men på mina villkor precis lika mycket som på deras.

Jag har inte den typen av relation då man ringer varje vecka eller rådfrågar föräldrarna hela tiden. Nej - det har jag andra vänner och bekanta till. Ibland sörjer jag det. Jag hör hur andra kvinnor pratar om sina mammor som sina bästa vänner. Då blir jag lite ledsen i ögat och känner mig en smula lurad på konfekten. Men vi får vad vi klarar av och vad vi ska ha...

Lite har jag tänkt på hur det blir när mina föräldrar blir riktigt gamla. Eftersom jag bor långt ifrån, kommer jag ju inte kunna titta in på hemmet var och varannan vecka precis. Hoppas att de kommer att förstå det.

Och så har jag tänkt på hur det blir när de dör. Jag är inte rädd för döden, eftersom jag inte ser det som ett slut, utan som en början på något nytt. Frågan är om jag kommer att ångra mina beslut då? Kommer jag att tänka att vi skulle ha varit närmre varandra? Kommer det att bli ett stort hål i mitt bröst när de liksom inte finns där längre?

Säkert blir det så till viss del.
De har ju funnits där i hela mitt liv.
Klart att det blir en omställning.

Men kanske blir det också så, att vi får en närmre relation efter döden!
Man vet aldrig... :)