Flytta hemifrån

När jag var 18 år flyttade jag hemifrån. Då tog jag tåget 45 mil söderut och jag har aldrig återvänt.

För mig är det liksom två helt olika liv. Först bodde jag hemma, var ett barn och en tonåring, gick i skolan. Sedan flyttade jag, fick helt nya vänner och bekanta och blev vuxen. Mitt gamla liv minns jag svagt, känner inte igen mig riktigt. Mitt nya liv är jag.

Eftersom mina föräldrar och syskon inte heller bor kvar i Det Gamla Landet, har jag inte varit där så många gånger efter flytten. Det är liksom passerat. Jag tänker inte så mycket på det, har inte träffat på nästan någon från den tiden.

Så börjar jag få kontakt med gamla klasskompisar och så, via Facebook. Ansikten och namn som jag kommer ihåg, fast det är SÅ länge sedan. Och jag inser att rätt många av dem bor kvar. Och lever ungefär samma liv som förr. Kanske jobbar i Stockholm, kanske bor lite närmre Stan, men ändå.

De är liksom samma.
Åtminstone på ytan.

Och jag är fascinerad. Dumt nog så trodde jag nästan inte att Det Gamla Landet och Det Gamla Livet fanns kvar. Det var som en saga, som något som kanske inte riktigt har existerat annat än i min fantasi. Men det finns där! Nästan orört, nästan oförändrat. Till och med biografen i Folkets Hus heter likadant!

Det känns overkligt.
Allt finns kvar.
Folk bor kvar.
Och en del har nya efternamn - FRÅN POJKAR SOM BODDE TVÅ GATOR BORT!

Jag dör. Jo, det gör jag.
Det är ju jättekonstigt!

Jag känner ingen i mitt nya liv som är gift med någon från sin hemort. Jag vet ingen alls som bor kvar där de vuxit upp. För mig var det aldrig tal om att stanna kvar. Jag har aldrig ens tänkt tanken, inte en enda timme under hela min uppväxt.

Fast på sätt och vis är det lite fint. Det måste ju betyda att de trivdes jättebra, att de inte ville ändra på något från sin egen barndom.

Men jag tycker att det är lite suspekt. Nog måste man väl ta en sväng iväg först, innan man i så fall återvänder? Spana in alternativen, innan man väljer?

Eller är jag som inte förstår tjusningen i det enkla?
De saktmodiga skola besitta världen, sägs det ju.
De som tycker att de har allt de behöver äger ju redan hela världen.
Ibland är det kanske bra att inte vara nyfiken.