Den lilla meningen är jag uppvuxen med: Se guldkanten på molnet, Karin!
Och det har jag gjort.
Jag förstår precis tanken. Bättre att fokusera på den gyllene kanten, som betyder att solen snart bryter fram.
I denna anda har jag levt mitt liv. Oavsett vilka motgångar, så har jag tappert letat efter guldkanten. "Jag har lärt mig massor av min utbrändhet!" sa jag tappert efter att ha varit helt däckad i tre år och halvt medveten i ytterligare två. "Vilken tur att det är slut" sa jag efter revisionen där jag fick gå igenom 8 år gamla IKEA-kvitton med skattmasen. ("SEX gardinstänger? Vad skulle du med SEX gardinstänger till?" Jag hade sex fönster i danssalarna. Och gardinstängerna kostade 19 kr styck.) "Hur som helst så överlevde vi ju båda", sa jag när sonen föddes och jag fick en förlossningsdepression. "Hon blev i alla fall inte ett aprilskämt", sa jag medan tårarna rann och Dottern plockades ut med min största fasa: Ett kejsarsnitt.
I fyrtio år har jag levt så här.
Nu har jag kommit på en sak:
Även om molnet har en guldkant, så är det en djävla massa moln också!
Och den delen måste också adresseras. Man kan inte bara fokusera på det braiga, då blir man ledsen och sjuk.
Det kostar minsann på att vara så fruktansvärt positiv hela tiden. För innerst inne, så är man arg/ledsen/besviken/rädd ÄNDÅ. Fastän guldkanten är aldrig så lysande.
Så nu tänker jag strunta i den där guldkanten.
I stället tänker jag se molnet.
För om jag tittar noga på det, kanske jag kan förlika mig med det.
Det kanske är stort och mörkt, men det kanske är lite vackert i sig själv ändå.
Jag kanske inte måste ignorera det, kanske kan ta det till mig och leva med det.
Det blir bättre, tror jag.
Och guldkanten är vacker den med.
tycker att du tänker helt rätt. Visst ska man försöka vara positiv, men det finns stunder då det inte känns rimligt att göra det och då det bara bli falskt om man försöker. Det går inte att lura kroppen och själen.
SvaraRadera