Jag blir ledsen i hjärtat av Stockholm.
Det är så svårt där.
Stress, dålig luft, hus hus hus och raka linjer överallt, avstängda människor och kämpar på.
Det gör mig ledsen.
Jag åker t-bana och tittar ut genom fönstret. Enorma bostadsområden, lägenheter i likadana hus. Mysfaktorn är lika med noll, närheten till naturen likaså. Och jag tänker: Så kan man också bo. Men min själ skriker! Nej - så kan man INTE bo! Åtminstone inte leva.
Men det kan man uppenbarligen. Åtminstone somliga.
För mig känns det hopplöst och jag dör en liten smula. Går in i att överleva i stället för att leva. Människorna blir som myror i en enorm myrstack. Så svårt det blir att bli någon egen, någon speciell! Jag känner mig som om jag går i för små skor.
Givetvis känner inte alla så. Då hade de ju inte bott här.
Men för mig är det tungt.
Jag försöker tänka "men HÄR var det ju riktigt fint, och de har en park där borta", men det är lite ihåligt. Nej, jag längtar hem.
Så länge jag har jobb i Stockholm kommer jag ju att komma hit. Det är kul, det är bra - men det är ännu bättre att jag har ett annanstans att komma hem till... :)
Jag håller med dig om att jag föredrar "hemma" men jag gillar verkligen att åka till storstäder ibland. Max 3 - 4 dagar - sen vill jag hem. Men på något sätt så trivs jag i pulsen som det är i en större stad. Tycker dessutom att Stockholm är oerhört vacker. Men bo där, aldrig.
SvaraRaderaDet var väl alldeles för tråkigt om du ska bli ledsen varje gång du kommer hit – och onödigt! Tänk istället vad bra att alla inte upplever det som jag och att det finns människor som trivs att bo här. För alla kan ju inte bo på landet – då blir det trångt där :-).
SvaraRaderaMen jag förstår att man slås av kontrasterna när man inte är här jämt. När jag för nära 15 år sedan styrde kosan hit p g a jobb hade jag lågt ställda förväntningar och förutfattade meningar om allt möjligt. De kom på skam, det visade sig snabbt bli bättre och trevligare än jag någonsin kunnat ana – och jag är ingen storstadsälskare direkt(kanske därför jag numera bor i Sumpan…). Tror faktiskt att det kan vara lättare att vara någon egen och speciell, om man nu inte drar likhetstecken med att vara känd och berömd, för det är nog inte lika lätt. Och faktum är att jag nu oftare är ute i naturen än vad jag var de åren jag bodde i naturen, så det kan bli.
Ibland kan jag lite knäppt tänka att det vore bra om det kändes dåligt för då skulle det finnas fler skäl att flytta till någon annan del av landet och få större och billigare boende på kuppen. Det är tur att inget behöver vara för evigt och att olika boende passar olika faser i livet. Får se var man bor om fem år?
Nyfiken på blogg-Karin. Drar du en rövare då och då för att nå ut i bruset eller är det ”bara” dina tankar och insikter?
Nattinatti från Camilchen en bit från skyskraporna
Ja du, Camilla - vad tror du?
SvaraRaderaMan tycker olika. Det är halva charmen med mötet med människor, tycker i alla fall jag. Och i mitt inlägg står det också att alla antagligen inte känner och tycker som jag.
Det är roligt, det där med känslor. De kan inte mätas eller vägas, inte förklaras eller rationaliseras. Jag vet inte om jag tycker att någon känsla är "onödig". Så känner jag, och det är bra med det.
Hade jag varit intresserad av fakta eller vetenskaplig bevisning, hade jag valt ett annat forum än en blogg. Finessen med att blogga är att det finns inga som helst krav på bevisning - man får skriva som man vill och ta sats från vilket perspektiv som helst.
Jag skriver utifrån mina erfarenheter och tankar. Vi har ju olika bakgrund. Jag kommer ifrån Stockholmsområdet och har valt bort det (av en anledning). Stockholm för mig är kallt, hårt, lite omänskligt och oerhört självcentrerat. För dig något annat!
Och jag prackar inte på andra mina åsikter och känslor heller. Jag bara kastar ut dem i cyberrymden. De som vill kan fånga upp dem. De som inte vill kan låta bli. Det är det tjusiga med bloggar!
Hoppla! Jag var uppriktigt nyfiken och ställde en fråga. Trist om du blev provocerad. Sorry!
SvaraRaderaPoängen med att blogga är väl att bli läst och som läsare reflekterar man mer eller mindre omedvetet över allt man läser. Jag besöker ibland din blogg för att du skriver så bra, rättfram och provocerande kul. Då är det ju toppen att även andra får ”kasta ur sig sina tankar i cyberrymden”, utan att det tas som kritik bara för att de kanske inte alltid är helt i linje med de egna tankarna. Är inte det kryddan med bloggandet att ibland få veta vilka känslor och funderingar som väcks? Eller ska det bara vara envägs eller bifall? I så fall fyller kommentarsfältet ingen funktion, då räcker det med att bocka av Ha, ha, Väl talat eller Intressant?
Over and out från ett strålande vackert, vintrigt och vänligt Sundbyberg! /Camilla
Men Camilla... Jag blev inte arg på något sätt. Tänk vad märkligt att det går att tolka text så olika!
SvaraRaderaVisst är poängen att få reflektioner. Men idén är också att reflektera över reflektionerna - eller hur? Och handlar en diskussion om att någon måste ändra åsikt?
Det tycker inte jag.
Är det du eller jag som inte tål mothugg... ;)
Det är så klart jag! Ingen är fullkomlig:-)Får nog reflektera över om reflekterandet här är reflektivt relevant. Nattinatti! /Camilla
SvaraRadera