Köpa julklappar

Jag ÄLSKAR jul!
Det är den bästa högtiden på hela året - faktiskt nästan mer eftertraktad än sommar och semester för min del.

Varför? Jag vet inte riktigt...
Det är familjemys, tradition, omtänksamhet, tända ljus, hemlagad mat, gott om tid för varandra, sång och musik, tjo och fadderittan. En högtid som gjord för kärlek och eftertanke: Vad är livet till för?

Och jag älskar julklappar. Att köpa dem, att slå in dem, att rimma, att smyga, att se fram emot dem, att få dem. Det är så roligt! Det är så härligt att planera och hitta de bästa överraskningarna - och att bli överraskad själv. I julklapparna speglas ju vilka vi är, hur andra ser oss och hur vi ser andra.

Min älskade make köper ofta smycken och finsaker till mig. Det är för att han ser mig som sin kvinna, som han tycker är fin. Lillasyster köper roliga och konstiga saker, för hon tycker att jag är lite knäpp. Mamma köper dyra och fina oljor och sådant som jag är lite petig med. Förra året fick jag en jättehärlig delikatesslåda av min far, eftersom jag älskar matlagning.

Och så i år kommer dråpslaget. Jag satt och slog in paket i lugnan ro, lyssnandes på julmusik.
Inom loppet av två timmar kom besked från båda mina (frånskilda) föräldrar via mail: Det var slut med julklappandet.

"Vi tänker inte köpa julklappar till de vuxna. Hoppas att det är ok."

Tja, vad ska jag säga? Om de inte vill köpa, kan jag givetvis inte tvinga dem. Men jag blir faktiskt ledsen.

Vi ses så sällan. Det kanske blir en gång per år, kanske två, och i båda fallen är det jag som kör till dem med barn och pick och pack. Någonstans där inne i hjärttrakten saknar jag ju dem. Att få en present på födelsedagen och en julklapp känns liksom som att de i alla fall tänker på mig, att jag betyder något i deras värld. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt, bara något som är till mig.

Jag kände mig direkt så där riktigt dum.
Ungefär som när jag var mobbad. "Hur kunde jag vara så dum att jag köpte saker till dem och förutsatte att de ville ha med mig att göra?"

Sedan blev jag ledsen.
Sorgsen över att de är så tråkiga, helt enkelt.
Jag menar, till och med min 89-åriga mormor kan ju hitta på någon överraskning till mig! Inte så att hon skickar julklappar, men när jag är där, har hon ofta något som hon har sett, tänkt på mig och köpt.
Det är ju just omtanken.

Det kändes som om jag inte var älskad längre. Inte ens tillräckligt viktig för att uppmärksamma en enda gång om året.

Men jag klistrade sammanbitet på juletiketter på deras presenter.
För visst är det ok att de inte köper till mig.
Jag har däremot inte lovat att inte köpa något tillbaka.
För jag tycker att julklappar är kul!

:)