Surt sa räven

I en tioårsperiod av mitt liv jobbade jag som koreograf och regissör. Det var en rolig tid, jag lärde mig mycket och träffade många fantastiska människor.

Givetvis var det hela tiden en utvecklingsprocess.
Jag var oerhört grön när jag började, och jobbade hela tiden för att lära mig mer och göra bättre. Utveckling, utveckling, framåt, framåt. Varje produktion skulle vara bättre än den förra, självklart. Speciellt gällde det de stora produktionerna i Växjö Konserthus. Där hade vi trots allt en väldigt stor publik, mellan 19000 och 24000 åskådare varje år. Mitt mål var att ge publiken något mer än de hade väntat sig. Gärna något helt annat än de förväntade sig, om det gick att åstadkomma.

Jag drömde om sand på scenen, om vattenfall och vattenansamlingar (pooler), om stjärnhimlar, om solnedgångsfotobakgrunder. Vi letade sångare, tittade på oupptäckta stjärnor, jobbade fram talanger, satsade på osäkra kort. Kostym och smink gick från "gör det själv av lite tyg" till fantastiska kreationer med glittrande stenar, korsetter och peruker gjorda av Tina Turners perukmakare.

Efter en tid hade jag inte längre produktionsteamet med mig. De var nöjda, de tyckte att vi var tillräckligt bra, de hade tröttnat på att tänja gränserna. Jag bestämde mig för att lämna, eftersom jag inte tyckte det var roligt att göra samma. Inga arga känslor, ingen saknad. Jag accepterade att det var så här långt vi kunde nå inom våra ramar, men var inte intresserad av att fortsätta upprepa konceptet.

Året efter att jag hoppade av, satte man upp La Cage aux Folles. Jag gick och tittade. Det var ok. Inget överraskande, inget som berörde, inget fascinerande, inget ovanligt. Några saker var dåliga, andra var bra. Det var... ok. Ungefär som när man ser en halvbra film, man är inte riktigt nöjd men det var väl värt tiden man spenderade. Typ.

Kunde jag säga det? Nej. Självklart inte. Då hade jag ju varit uppblåst och tråkig.
Så jag log och sa: Jo, det var... fint.

Josef kom därnäst, tror jag. Jag såg en akt, sedan gick jag till hotellrummet. Det var helt ointressant för mig, berörde mig inte alls. Ingen nerv. Jag tittade hellre på TV med min bäbis.

Var det året efter som Kompaniet sattes upp?
Det var förfärligt.
Faktiskt var det lätt det mest eländiga jag har sett på en scen någonsin. Historien hade ingen stringens, karaktärerna var outvecklade, trådar lämnades hängande, slutet stressades ihop utan känsla och logik. Danserna var röriga och ofärdiga, scenografin bitvis helt ogjord. Skådespelar- och sånginsatserna var nog rätt bra, men de gick förlorade i den allmänna kalabaliken.
Jag hade ångest där jag satt i bänkraden. Först behövde jag en skämskudde. Sedan ville jag bara försvinna. Jag övervägde att krypa ut mellan bänkraderna mitt i första akt, men visste att det inte skulle ske obemärkt. Sedan blundade jag och försökte stå ut. När eländet blev värre, började jag faktiskt att panikskratta. Hela bänkraden guppade. Efteråt kunde jag inte komma på någonting bra att säga. Jag pep iväg hem.

För jag kunde givetvis inte säga vad jag tyckte. Många av de som stod på scenen var mycket duktiga artister, som jag respekterade och gillade. De förtjänade ett bättre öde. Produktionen sög - enligt min mening - och jag kunde inte hitta några förmildrande omständigheter. Och hade jag sagt vad jag tyckte, hade jag bara varit en sur föredetting.

Därefter slutade jag att gå på musikalerna. Det kändes så sorgligt. Jag började tänka att kanske alla produktioner jag själv hade varit delaktig i hade varit lika dåliga. Att det bara kändes bättre för att man var med själv. Jag bestämde mig för att aldrig göra en musikal igen så länge jag levde.

Jag gjorde ett tappert musikalupplevelseförsök igen i Chicago. Då gick jag på genrepet.
Ledsen - inte min grej. Själva musikalen ÄLSKAR jag, har sett den i London - och filmen, förstås, som jag tycker är skitbra. Det här var... inte ens nära. Den mustiga, roliga historien sipprade ut och lämnade mig helt oberörd. Första akt var lite småtrevlig, en karaktär stod ut, en annan hade också sina stunder, men helheten var... ointressant och lite tafflig. Jag är ledsen, men dansare som inte kan sträcka igenom knäna och gå i högklackat ser inte sexiga ut. Ska scenografin vara hård och avskalad, måste det användas genomgående och utnyttjas som kuliss för vulgariteterna. Det utstuderade förfallet gick inte fram. Tyckte jag.

Men folk i allmänhet verkar mycket nöjda.
Säkert de som är med också.

För snart ett år sedan, såg jag Grease i Stockholm. En vän hade gjort koreografin, så jag fick se den tillsammans med henne. Den var jätterolig! Absolut den typen av musikalupplevelse som jag kommer ihåg: Inget djupt, inget världsomvälvande, men roligt, överraskande, showigt och fullt med livsglädje. Jag var helt uppspelt efteråt!

Jag insåg att jag faktiskt gillar musikal i alla fall. Jag gillar bara inte somliga uppsättningar. Men jag håller mig ifrån Växjömusikalerna. För jag vill inte hamna i den sitsen igen, att jag inte kan säga vad jag tycker. För då kommer folk bara att säga: "Surt sa räven!"