Min uppgift i familjen är, framför andra, att hålla humöret uppe på samtliga andra.
Eller har varit, i alla fall, fram till nu.
Fyra humöriga personligheter utan förmåga att kompromissa kräver emellanåt en medlare. Jag.
Och dessutom har vi väl varit lite sura och depressiva ett tag. (Antagligen för att vi har varit dåligt näringssatta, vilket nu är på väg att ändras.) Lilla Dottern är argaste ungen ever, Sonen är tjurig och lynnig och lat, Maken är explosiv och lättirriterad och jag... biter ihop. Försöker se guldkanten på molnet, lyfter fram det positiva. Tröstar, medlar, kommer med positiva tillrop, hejar på.
När folk bryter ihop, är det jag som samlar ihop dem.
Det verkar starkt och moget, men det är bara självkontroll.
Jag har inte riktigt valt det, det har bara blivit. Antagligen en produkt av lång och noggrann uppfostran.
Själv är jag däremot ledsen och isig inuti. Mitt hjärta har blivit kallt, eftersom jag inte får känna, inte har plats och tid att känna. Jag känner mig åsidosatt, oviktig och bortglömd. Inte bara av folk omkring mig, utan av mig själv!
Så: Stark är jag inte.
Kanske: Arbetsför och tjänstvillig.
Och: Lite dum.
Men nu har jag bestämt mig:
Det är slut med de här dumheterna nu.
Nu ska det bli förändring: Här blir det storstädning bland laterna och de invanda beteendena! Tvärt slut blir det. Nu får var och en bära sin egen börda. Jag ska bara vara ett stöd lite bredvid. Då kommer alla att bli starkare, medan jag blir varmare och ishjärtat smälter.
Det blir bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar