Väl näringssatt

Ok.
Det är bara att erkänna: Livet som väl näringssatt är något helt annat än mitt tidigare liv.

Äter kosttillskott sedan åtta månader och det har verkligen givit nya perspektiv.
Resultat (än så länge):
1 Inte ont av reumatismen till vardags.
2 Pigg - kommer upp utan problem på morgonen.
3 VILL gå och lägga mig på kvällen.
4 Lösningsfokuserad och kreativ.
5 Stark och arbetsvillig.
6 Glad. Har roligare. Sällan irriterad.
7 Inga menssmärtor! Ingen PMS.
8 Skön mage, ordning och reda på den fronten.

Jo, jag tror att det beror på att jag är bättre näringssatt.
Det är ju inte så konstigt egentligen. Jag var så himla dålig innan, så min kropp var i ständig stress. (Dålig näringsstatus ger stress, eftersom kroppen vet att den behöver jaga mer mat. Stressystemet är ju gjort för jakt. Fight and flight reaction.)

Och stress tar hårt på kroppen. Då går det åt dubbelt så mycket återuppbyggnadsmaterial. Men jag åt inte tillräckligt ens för en icke stressad människa. Alltså: Stressystemet slår på igen.

En väldigt negativ spiral. Och jag visste inte hur jag skulle kunna bryta den! Jag tyckte jag åt bra, sov bra, tog det lugnt, körde min reiki, jobbade med utveckling på alla plan. På det hela taget mådde jag ju riktigt bra, tyckte jag.

Men ändå visste jag att något saknades. Jag var irriterad, kände mig fångad/fasthållen i mitt liv, ville slåss och springa. (Fight and flight - varför fattade jag inte det? Kände mig ju inte stressad. Jag var ju så lugn. Ibland är man trög...) Jag hade ont. Ont i hela huden. Minsta lilla tryck kändes som ett tjyvnyp. Lederna värkte också, speciellt när det var kallt. Vid ägglossning och fram till mens var det riktigt jobbigt, kände mest för att dra något gammalt över mig och gråta.

Min älskade Make och jag gick på kollisionskurs. Vi hamnade ständigt i små dispyter och kunde inte hitta lösningar. Ofta fick vi lämna diskussionen AV TIDSBRIST och bara försöka strunta i bråket för att fixa vardagen. Närhet, kärlek, ömhet och lust fanns inte på världskartan. Det var inte kul.

En månad efter kosttillskottets inträde i mitt liv, började det här ändras. Det smög sig på, successivt. Hade jag inte varit så himla långt ner i skorna, kanske jag inte hade märkt skillnaden. Tack och lov har jag en förmåga att gå tillbaka i tiden. En lukt, en sång, en maträtt, ett klädesplagg kan föra mig tillbaka. Då minns jag allt hur det var då: Lukterna, känslorna, ljuset, kroppen, samtalen.

Det är helt fascinerande att tänka tillbaka ett år.
Det är nog det längsta året i mitt liv, och samtidigt det kortaste.
2010 kommer jag minnas som ÅRET DÅ DET VÄNDE.