Härom dagen körde jag bil längs med den lilla väg som går mellan Moheda och Rydaholm. Den har mittlinje, men det finns ingen vägren, så det är 70 på den.
Nu när det var snöigt, var vägen smal. När jag fick möte med lastbilar, saktade jag ner väldigt och styrde ut i modden. Det gick precis.
När jag kommer ut ur en kurva, ser jag en mamma gående längs vägen. Framför sig skjuter hon en gigantisk barnvagn. Eftersom det är moddigt/oplogat i utkanten av vägen, går hon mitt i vägbanan, där mitt högra hjul ska köra. Till råga på allt elände får jag möte, som inte saktar ner.
Jag nitar förstås. Ställer mig på bromsen. ABS och antispinn jobbar max, hjulen låser sig, låser upp, slirar. Jag håller kursen och bara hoppas att jag hinner stanna innan jag kör på henne och hennes barn. Bromssträckan är låååång, för det är halt.
En meter ifrån henne, får jag stopp på bilen. Bilisten i andra körfältet ler glatt, utan att sakta ner och svischar förbi.
Tjejen med barnvagnen lyfter inte blicken. Hon fortsätter målmedvetet att gå, mitt i vägen. Jag kör om henne, hjärtat i halsgropen och stressen pumpande i kroppen.
Hur djävla dum får man vara?
Om det är för svårt att gå med barnvagnen i utkanten av vägen, där man SKA gå, kanske man ska stanna hemma?
Det var så nära att det smällde. Hade jag mött henne på en annan sträcka av vägen, hade jag inte haft samma chans. Nu såg jag ju henne hyfsat långt i förväg och hade dubbat, så det gick. Men det var med ett nödrop.
Tydligen är hennes dagliga motion viktigare än hennes barns liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar