De är som de är, de där känslorna.
I en värld där allting ska förklaras och bevisas, passar de dåligt in. Bland fyrkantiga hus i räta rader får de inte riktigt rum. I ett samhälle där logik är allt, blir känslorna obekväma.
För de kan inte bevisas, är inte linjära och sällan logiska.
De bara ÄR.
För min egen del tycker jag att de tillför något viktigt.
En till dimension, jämsides med förnuftet, det inre jaget/psyket och andligheten.
Givetvis kan inte parametrar från det ena planet förklaras utifrån ett annat! Det går inte att räkna på sorg, inte tro på en ekvation, inte vara en livsåskådning.
"Varför känner du så? Det är inte logiskt!"
Varför räknar du på det där, det är inte andligt, vore lika dumt.
Känslorna lever sitt eget liv, i en egen dimension om man så vill. De bara är - och det tror jag de måste få vara! När vi förminskar dem med tankar som "varför känner jag så, det är ju dumt", förminskar vi oss själva.
Vi är underbara, komplicerade, flerdimensionella varelser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar