Att vara tydlig

Jag har alltid tyckt att jag uttrycker mig klart och tydligt. Ändå blir jag med jämna mellanrum överkörd av folk. Hur kan det komma sig?

Exempelvis kan jag säga:
Jag tror inte att jag klarar av det här. Kan någon annan göra det?
Svaret:
Äsch, du kan göra en grund som vi kan diskutera kring.

Då känner jag mig tillplattad. Jag, som alltid tar tag i saker och gör betydligt mer än jag klarar av, säger att jag inte kan. Det borde få varningslampan att blinka! De som är runt omkring mig borde verkligen hoppa till när jag säger att jag inte kan, tycker jag.

Första felet!
Det är nämligen så att de flesta har väldigt dålig förmåga till riktig empati. Visst, de kan bedöma andra utifrån sina egna tankar och känslor - men att förstå hur någon annan tänker och känner, det är få förunnat.
De andra tycker i stället: "Ja ja, så känns det alltid innan man har börjat. Det blir bättre när hon väl kommer igång." Det är bara det att jag ALDRIG säger så eller tänker så. Jag tänker alltid: "Det går bra." Så när jag säger att jag inte kan, så är det ALLVAR.

Andra felet:
Jag säger inte det jag menar. Eller – det gör jag visst, men inte på ett sätt som andra förstår. Vad jag skulle behövt säga är: "Jag VILL inte göra det här. Jag TÄNKER inte göra det här." Det hade varit tydligt. Då hade de förstått att någon annan faktiskt fick rycka in. Men så länge jag inte vägrar tydligt, tänker ju de andra att de kommer undan.

Tredje felet:
Jag uttrycker mig alldeles för civiliserat. Vad jag skulle behövt säga var: "Jag VÄGRAR göra det här!" Helst skulle jag ha höjt rösten och kastat papperna ifrån mig också. Då hade det varit tydligt. Och egentligen var det precis så jag kände, men jag har uppfostrats att lägga band på mig. Skrika och kasta saker? Så gör bara små barn.

Förr brukade jag också förminska mig och mina känslor. (Det gjorde jag inte i just det här exemplet, men det kunde ha varit så.)
Exempel: "Jag tror inte att jag kanske orkar så mycket längre. Jag börjar nog bli lite trött."

Fjärde felet:
I min överempatiska familj, där vi lärde oss att lyssna till nyanserna, är detta en tydlig markering. Inte nog med att jag faktiskt säger ifrån, jag säger det två gånger (i två meningar). Det är att säga till på skarpen!
Andra människor – som inte kommer ifrån just min familj – hör tror, kanske, så mycket, nog, lite. Det förminskar ju behovet av hjälp för varje ord och det blir ju ingenting kvar på slutet! Vad de hör är att jag klarar mig ett tag till, medan jag antagligen redan har fallit ihop av utmattning innan de ens har svarat.

Oj oj oj...
Jag har mycket att lära innan jag blir en god kommunikatör. Att vara tydlig snyter man minsann inte ur näsan! Man måste ju vara tydlig utifrån dem som man kommunicerar med, och de har helt andra värdegrunder och värderar ord annorlunda. Det är nog därför jag hatar att prata i telefon: Jag behöver se kroppsspråket också, för att veta om den andra parten har fattat vad jag menade.

Ärligt talat känner jag också att jag tycker att folk skulle försöka lite mer. Ibland har jag lust att skrika: SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD JAG MENAR, OCH HÄNG INTE UPP DIG PÅ VAD JAG SÄGER! Ännu mer gäller det när andra människor bråkar. De står där i varsitt hörn och argumenterar, uttrycker sig dummare och dummare, så att de kommer längre och längre ifrån varandra. SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD DEN ANDRA MENAR! En liten gest av ödmjukhet och storhet. Försöka tänka gott om motparten, inte måla ut personen i fråga som en ondskefull skurk. Ofta är de bråkande inte så långt ifrån varandra, men de låser sina positioner för att orden trillar ut fel – eller tolkas alltför hårt.

Det är svårt att vara tydlig. I alla fall utan att vara oförskämd.
Positivt tänkande: Jag har kommit en bit på väg. Nu är det bara sista biten kvar.