En rädd, ett rätt?

Svensk grammatik var jag grym på i skolan. En sak har jag dock inte fått kläm på:
Varför saknar svenskan möjlighet att böja vissa ord?

Exempel:
En rädd katt.
Ok, kissen är rädd. Det låter bra. En katt, katten är rädd.
Men om det nu handlar om ett barn?

Ett rädd barn.

Näää, det går ju inte. Måste ju böjas, en och ett du vet.
Ett rätt barn?
Näää, det går ju inte heller. Det var ju inte det jag menade. Rätt finns ju redan.

Men varför inte?
Vad ska man säga i stället?

Jo, vi snälla svenskar accepterar bara att det är så. Vi har ett språk som inte kan säga att ett är rädd. (Däremot går det fin-fint att säga att barnen är rädda. Är de bara fler, så får de vara hur rädda de vill.) För att gå runt problemet hittar vi på tjusiga omskrivningar som "barnet känner rädsla". Ha! Det är komiskt!

Exempel 2:
En rigid myndighetsutövare.

Fint, det. Men kanske är det inte personen det är fel på? Kanske är det faktiskt hela systemet?
Ett rigitt system.

Ok, jag erkänner: Det låter inte bra. Men vad ska vi göra, då? Vi måste få till en T-ändelse på de här orden som slutar på D. Kanske en extra "it"-ändelse:
Ett räddit barn.
Ett rigidit system.

Eller så får vi köra en norrlänning: Dom är rädd.
Katten är rädd. Barnet är rädd. Vi är rädd.
Funkar för mig!

Hur som helst är jag irriterad på denna fulskap i vårt annars så vackra svenska språk. Att behöva göra omskrivningar bara för att säga enkla meningar, tycker jag är för... tyskt.

Det här är något som svenska akademien kunde ta tag i, tycker jag.
Dessa kloka och belästa människor skulle säkert få till flera bra förslag.
Och när ni ändå är i farten, kan ni väl hitta på en böjning på färre.
Få, färre, färst?