KBT

Den här hypen med KBT, Kognitiv BeteendeTerapi, förstår jag inte alls. Nu ska alla problem och sjukdomar botas med hjälp av detta. Högsta mode inom svensk sjukvård, fungerar mot allt från stress till depressivitet.

Förenklat handlar det om att man ska ändra sitt beteende, med tanken att känslorna kommer att följa efter. Man lär sig att hantera sina känslor och reaktioner, t ex genom öva in olika fraser och mallar för att slippa känna och tänka spontant. Det handlar också om att utsättas för de situationer som man mår dåligt av, för att öva in ett bättre beteendemönster i dessa sammanhang.

Till vissa saker kan jag förstå att det fungerar, men i stort tycker jag att det är bullshit.

Så här tänker jag: Om vi har problem på ett emotionellt plan, så kan vi inte fixa det på ett intellektuellt eller fysiskt plan. Att göra eller tänka annorlunda, ändrar inte hur vi känner. Det är känslan som behöver adresseras! Vänd på det, så får du se hur absurt det är: Om du har ont i ett blödande sår på ditt ena knä, så ber jag dig att i stället känna att det är skönt. Eller så tar jag upp det på ett andligt plan och ber dig be lite bättre, så ska du nog se att det slutar blöda.

Det är helgalet!
Om jag t ex har svårt för att träffa folk under en period i mitt liv och får panikkänslor och vill fly när jag kommer i en grupp, så hjälper det för tusan inte att öva mer på att vara i grupp. Jag behöver fundera på vad det är min kropp försöker säga mig genom den här känslan! Är det kanske så att jag har för lite skydd kring mig/för lite hud, tar in för mycket, tar för mycket ansvar för andras känslor, så att jag inte orkar vara bland mycket folk? Om jag då tvingar mig själv att vara i grupp, så kommer jag att utsätta min kropp och själ för massor av stress! Kanske "lär" jag mig duktigt att hantera paniken, men i grunden är ju problemet kvar.

KBT är för mig motsvarigheten till värktabletter:
I stället för att fixa det som är fel, så attackerar vi symptomet, dvs kroppens sätt att tala om att något är fel.

Suck.

Dessutom lägger man över ansvaret på patienten. Det är patientens fel att han/hon mår så, eftersom han/hon gör FEL. Du måste göra bättre! Jamen snälla nån... Det är ju oftast därför folk mår dåligt, för att de känner att de inte räcker till eller inte är duktig nog. Vad tjänar det till att då dessutom få lära sig att man KÄNNER fel?

Känslor och reaktioner är inte fel. De uppstår som ett försvar mot något som man utsätts för. Att få panik är kroppens sätt att reagera mot något potentiellt hot, något som den vet att man mår dåligt av. Att vara deprimerad är ett tecken på att hjärnan inte får det den behöver av vitaminer och mineraler eller att man emotionellt och mentalt inte får tillräcklig plats. Att gråta hela tiden är ett tecken på sorg, övergivenhet, ensamhet. Det är bra och effektiva reaktioner!

Om man ska lära sig något, är det att lyssna på sig själv och sina signaler TIDIGARE. Så behöver kroppen inte skrika när det har gått för långt...