Vad ska jag ha PÅ mig?

När stora saker händer i livet blir man lite nervös. Oavsett om det gäller intervjuer, resor, ceremonier eller barnafödande, så pirrar det liksom till lite inuti. Det tänds liksom ett ljus inuti, som brinner en smula oroligt med flackande låga.

Och vad det än gäller, så landar jag alltid i samma fråga:
Men vad ska jag ha PÅ mig?

– Hurra, jag ska få gå på anställningsintervju!
– Oj då, vad ska du säga då?
– Det vet jag inte. Det ordnar sig alltid. Men vad ska jag ha PÅ mig?

När jag skulle föda barn, skulle man ju packa en BB-väska. Jag tror att jag packade om min 22 gånger. Jamen, jag visste ju inte alls vad jag skulle ha PÅ mig! Tänk om det var jättekallt! Eller svettigt och varmt. Tänk om jag skulle vilja dölja mig i stora säckar, eller om jag kände för tighta kläder som höll ihop. Eller om jag behövde starka, pigga färger eller milda. HUR skulle jag kunna veta det?

Allt inför resan är superlätt att fixa. Pass, pengar, bokningar, transfer, anslutningar, parkering, bilhyra... U name it, I fix it. Det svåraste momentet kommer i hemmet: Packningen.
Först känner jag panik. (Vad ska jag ha PÅ mig?) Håret krullar sig lite extra och står rakt upp. Ögonen är vidöppna, munnen torr. IIIIH! Jag har ju INGENTING i min garderob. (Ett otränat öga, t ex min mans, skulle kunna tro att de färgglada paltor som trängs där inne skulle kunna fungera. Det är förstås helt fel.)
Sedan tvättar jag och stryker och kombinerar och tänker i en vecka.
Därefter packar jag noga två dagar i förväg och inser att hälften måste bort. Då inträder paniken igen. Sedan packar jag det nödvändigaste och släpar på 20-kilosväskan i timmar bara för att upptäcka när jag kommer fram att jag hade rätt. Jag har inget att ha PÅ mig!

Någonstans djupt inuti förstår jag att det viktiga inte är hur jag ser ut. Samtidigt förstår jag att det här är en sorts projicering: För att slippa oroa mig för vad jag ska göra eller vara, så fokuserar jag på helt oväsentliga detaljer, nämligen det yttre.

Kanske är det som min femåriga dotter sa härom dagen:
– Mamma, jag har kommit på en sak nu. Det är inte viktigt hur man ser ut. Det viktiga är hur man är inuti i hjärtat och själen.
Så tänkte hon en stund och tillade:
– Fast ibland vill man ju vara lite snygg.