Nämen inte ska väl jag...

Den sitter hårt inprogrammerad, den där jantelagen. "Inte ska väl jag..."
Joho, tänk för att vi ska det!

Ingen blir gladare för att du eller jag förminskar oss. Vi ska i stället stå raka i ryggen och stolta över de vi är och vad vi kan.

Men det är minsann lättare sagt än gjort...
När jag blir tillfrågad för en intervju, tänker jag först: "Ja, så roligt – hurra!" Sedan känns det som om någon slår mig på fingrarna och jag tänker: "Nämen hjälp, inte kan väl jag..." Eftersom jag är en tjurig sort, ändrar jag mig igen: "Joho, det ska jag visst tacka ja till! Jag har också saker att berätta. Jag kan fylla min plats i den där tidningen, likväl som någon annan. "

Och varför tvivlar jag? Åh, jag blir arg!

Om jag någon gång ska göra en operation så blir det för att plocka ut jantelagsgenen.
Den vill jag inte ha. Jag vill känna HURRA hela tiden, utan att gå omvägen via tvekan och oroligt rynkad panna.