Jag tycker de är roliga. De finns överallt: Männen med myndigt stela nackar.
I styrelserummet sitter de. De är väldigt raka i ryggen, pressar tillbaka hakan och spänner blicken i de övriga runt bordet. När de ska prata med någon bredvid sig, vrider de hela ryggen. Nacken, däremot, är som fastlimmad på skuldrorna.
Jag ser dem i politiken också. Roligt nog inträffar nackstelheten först när man får ett tungt förtroendeuppdrag: Statsminister, finansminister eller oppositionsledare. Innan kan de vara hur flexibla som helst, vrida på huvudena, till och med lägga huvudet på sned. När de sedan är etablerade, blir de nackstela.
Axlarna fastlåsta och vridning i mellersta ryggen.
Men varför? Vad är det man försöker efterlikna? Handlar det om att biffa till sig, som restlers och kroppsbyggare, se tyngre och hårdare ut? Eller är det folkskollärare-idealet som återuppstår, sträng och stram? Kanske är det ett sätt att visa att man inte böjer sig, att man minsann inte är flexibel, att man står stark vid sin åsikt?
Jag vet inte, men det är tydligt att det är viktigt. Kanske upplevs vi andra som flimsiga och flaxiga, med våra vridbara och tippbara huvuden. Vi som faktiskt kan titta på folk över axeln och under lugg med ett leende, eller lyssna inkännande med huvudet på sned.
Rent fysiskt är det självmord att hålla sig så stel. Alla typer av rotationer mår bäst av att starta uppe eller nere, inte i mitten. Att pressa nacken bakåt så hårt, är att låsa sig, skapa smärta i kappmusklerna och så småningom också skapa låsta axlar och nyckelben och kotor i bröstryggen. Totalt vansinnigt förstås.
Flexibilitet är vackert och friskt! Och inte bara fysiskt... Det är väl något vi också behöver i beslutsfattandet emellanåt, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar