Myndigheter

Jag har tidigare erkänt att jag inte är blankettkompatibel. Idag fick jag en insikt: Det går djupare än så. Jag är inte myndighetskompatibel.

Alla system som myndigheter har, utgår ifrån vad som är normalt.
Ja, du trogne läsare förstår redan... Alltså, jag kvalar inte in där.
Jag jobbar för mycket och på konstiga tider, jag köper kontorsmöbler från IKEA i stället för "riktiga" kontorsleverantörer, jag bor i ett onormalt stort hus onormalt långt ut på landet, jag har onormalt lite ont för att ha så många fina diagnoser.

Jag passar inte in.
Och därför får jag problem med myndigheterna.

– Var du hemma med sjukt barn den aktuella dagen?
– Ja, det var jag.
– Och jobbade du ingen annan stans den dagen?
– Nej, inte avlönat.
– Vad då menar du, jobbade du gratis någonstans den aktuella dagen?
– Ja, jag jobbade ideellt på kvällen.
– För vilken organisation?
– Spelar det någon roll? Jag fick ju ingen lön.
– Hrm... Sant. Men missade du då en arbetsdag?
– Ja, fast jag fick ju jobba in den på helgen. Så är det att vara egen företagare.
– Men då missade du ju inte en arbetsdag?
– Jo, för jag brukar jobba 7 dagar per vecka. Nu blev det bara sex. Sex lite stressigare dagar.

JA, jag vet. Jag borde hålla klaffen, säga ja och amen och skriva på blanketterna. Men de ställer ju så dumma frågor! Och de har en så märklig verklighetsbild.

Den roligaste frågan jag har fått någonsin från en myndighet, var faktiskt från Skatteverket. Det var under en granskning av alla räkenskaper, som de hetsade upp sig oerhört över ett IKEA-kvitto, där jag hade köpt 6 likadana gardinstänger.
– Vem behöver sex likadana gardinstänger? Tog du hem några av dessa? I så fall ska de förmånsbeskattas!
– Alltså: Jag har en dansskola. Där finns sex fönster. Personligen tycker jag att det är finare med sex likadana gardinstänger då, än att man plockar ihop olika varianter. Och snälla Skatteverket: Vi pratar om en gardinstång som kostar 19 kr styck! Är ni oroliga för att jag skulle ha fått en förmån på 19-38 kr? Vad blir skatten på det? Vill ni ha de kronorna till kaffekassan, så kan ni få dem här och nu!

Jag blir sällan populär, men jag får ofta medhåll.
Till och med de stackars byråkraterna inser efter en stund att deras system är lite rigida. Och att verkligheten inte alltid låter sig informas i lika stora rutor. Samt att det kan vara klokt att lyfta näsan en decimeter från pappret och titta på helheten.

En annan favorit var efter min bilolycka. Jag blev påkörd av en full kines, som tyckte att han åkte på en större väg. (Högerregeln hade han aldrig hört talas om.) Resultat: En allvarlig whiplash, en intryckt vänsterhöft och väldig smärta i ryggen. (Materiella resultat: Bilen blev alldeles skrynklig och fick faktiskt skrotas. Det gick inte att räta ut den alls, fast det var en BMW.) Efter två veckors sjukskrivning kunde jag fortfarande inte låta armarna hänga neråt, för då svimmade jag tvärt. Jag haltade omkring med händerna i fickorna, kunde inte sitta mer än 10 minuter och var stel som ett kassaskåp i ryggen. Försäkringskassans förtroendeläkare (som aldrig hade träffat mig) ansåg att jag kunde återgå till arbetet.
– Men hur skulle det gå till? Jag kan ju inte ens röra armarna?
– Du får väl dansa med benen.
– Jag är ledsen, men jag sysslar inte med Riverdance här. Dans involverar hela kroppen.
– Då får du väl omplaceras till andra sysslor.
– Vilka? Det här är en dansskola. Den enda anställningen som finns här är en heltid som danslärare. Och vad skulle jag göra? Jag kan varken skriva på en dator eller städa. Jag kan inte ens vattna blommor!
– Det är arbetsgivarens sak att se till att du får arbetsuppgifter som du klarar av.
– Men arbetsgivaren är ju JAG! Och jag säger att det inte finns några andra arbetsuppgifter.
– Om du inte kan klara av ditt jobb, så kanske du ska omskola dig.

AAAARGGGH!
Ibland går det liksom inte att vinna.
Så nu för tiden lägger jag mer kraft på att försöka passa in. Jag går med mindre steg, pratar lägre, säger rätt saker, hänger demonstrativt med huvudet för att markera när jag känner mig ledsen och ler uppmuntrande för varje ansats till hjälp.

Men det är lite sorgligt att man ska behöva spela en roll för att kunna ta del av det svenska myndighetssamhället.