Det slutar här

En sak har jag haft väldigt klart för mig i hela mitt liv: Min uppgift är att bryta upp. Jag skall inte tuffa på i invanda hjulspår, leva vidare på samma sätt som föregående generation och vara nöjd.

Min uppgift är att sätta stopp.
"It ends here" är orden jag har hört eka i huvudet länge.

Det gäller allt från gamla mönster i barnuppfostran till jantelag. Även sådant som inställning till vetenskap och andlighet innefattas. Det slutar här.

Min mormor, som har koll på allt som hänt i släkten sedan hedenhös, blev oerhört förfärad över mitt och makens namnval när det gäller våra barn. "Men de namnen finns ju INGENSTANS i släkten!" sa mormor förskräckt. Underförstått: Ni kan inte namnge era barn till namn som inte finns i släkten – då hör ni ju inte till! Men det gjorde vi. Lite markörer av släktskap sparade vi (Axelsson blev till Axel, något mormorsnamn blev andranamn), men i övrigt var det nya namn. Ja, det var inte så planerat, men såhär i efterhand undrar jag om det kanske var det trots allt... Dessutom bytte vi efternamn, tog ett som vi hittade på själva, vilket ju ger en ännu tydligare bild.

Vi börjar om, gör något nytt. Här startar en ny släkt.

Det gamla, med de gamla bördorna och bagaget gör vi upp med här och nu. Jag tänker inte kånka det gamla skräpet vidare till nästa generation!

Däremot har jag en stor vördnad för det äldre, kunskaperna och erfarenheterna som mormor och mormorsmor hade med sig. Det är mycket klokskap och insikter som lämpar sig väldigt bra för att ta med sig in i det nya.

För när som helst nu kommer vi att se förändringen.
Det är inte bara ett fåtal som går i en ny riktning. Nej, nu har den stora massan börjat röra sig åt det nya hålllet! Och det kommer att bli bra.

Men vi måste lämna en hel del saker bakom oss. Och vi kommer att få en lättare resa ju mindre bagage vi har.

Så: Det tar slut här, med mig.
Nästa generation Leoson ska slippa kånka tegelstenar från förr...