Angående golf och whiskey

Jag börjar med att erkänna: Jag avskyr både golf och whiskey.

Golf var en syssla för rika gubbar när jag växte upp. De gick runt där i sina fåniga rutiga strumpor och dramater (ja, golfbagar på hjul) och keps. Ett löjeväckande alternativ till promenad, för dem som ville gå ostört och utan att träffa på otäck pöbel. Överklassenvarianten av att gå i skogen; i stället för att gå i gummistövlar genom blött blåbärsris gick de i lågskor bredvid skogen på väl klippta gräsmattor.

Senare blev det en grej för alla som ville ta sig upp i yrkesvärlden. En motsvarighet till forna tiders bastuklubbar. Man skulle golfa för att träffa affärsbekanta. Det handlade om att gå runt och se snygg ut på långt håll, hälsa på rätt personer och visa att man "var någon".

Nu har golfen alltmer tagits över av pensionärerna. På sätt och vis kanske man kan säga att vi är tillbaka där jag började, men skillnaden att det nu är pöbeln som promenerar runt på golfbanorna.

Jag kan inte komma på något tråkigare i hela livet än att spela golf. Visst är det kul att vara ute i naturen, men golfbanor är ju jättetråkiga. Klippt gräs blir jag trött på inom loppet av fem minuter. Och promenera är ju skönt, men då vill jag inte släpa på en massa klubbor. När jag går vill jag GÅ. Jag undviker gärna att stå och vänta på folk samt bli avbruten av en massa utslag. Sedan sitter min aversion från uppväxten i: En sport som kräver tusentals kronor i insats är bara ännu ett sätt att skapa utanförskap i samhället. Inget för mig. Bojkott. Strejk av princip.

Golv är bara ett primitivt sätt att bedriva jordbruk. Vill man gräva hål i gräs kan man använda en spade.

Nu till whiskey.
När man är på fest, dröjer det alltid några timmar (och några öl) innan plötsligt "de coola" plockar fram whiskeyflaskan. Det bjuds runt, man hånar dem som inte hänger på (de är inte riktiga karlar), ryggdunkar och hö-hö-hö-ar. Eventuellt tar man också fram illaluktande cigarrer och lever någon sorts herrklubbsmyt.

I omgångar har jag smakat. Det är en helt obegriplig smak. Enda förklaringen jag kan se till att man skulle vilja svälja whiskey, är att man har fruktansvärt dålig smak i munnen av antingen rökning eller magsyreuppstötningar. Dessutom får jag direkt ont i huvudet (lukten räcker faktiskt). Det går inte att göra drink på whiskey – den obehagliga smaken tränger igenom allt. Och dessutom genererar whisky bakfylla. Det är en av de där spritsorterna som luktar ännu värre dagen efter och får drinkaren att stanna i sängen till kl 14. Minst.

Min högst personliga teori är att folk som dricker whiskey och folk som spelar golf har en sak gemensamt: De vill hiskeligt gärna höra till. Man vill känna sig som en i gänget, lite cool och betydelsefull. Det handlar mer om att visa upp sig, skapa grupptillhörighet och visa framfötterna än att egentligen dricka whiskey och spela golf.

Jag tror att de allra flesta helt enkelt är offer för myten. När de har gått en golfrunda och fått ner sitt handikapp och sitter och sippar på en illaluktande whiskey, så känns det som de är framgångsrika – eller på väg att bli det. Det är som att köpa en Rolex: En statussymbol mer än en klocka.

En och annan lever också konstnärsmyten, eller "läder- och tobaksmyten". Då ingår whiskey, men inte golf, och kan kompletteras med olika typer av röka (cigarrer eller pipa är väl mest stereotypt).

En och annan gillar förstås whiskey på riktigt. Njuter av smaken, dricker för sin egen skull. Precis som en och annan spelar golf för att det är så himla roligt. Men jag tror de är få. Mycket färre än man anar...